Ord som hamnar på nyordslistor brukar dö unga. Men det finns undantag. I slutet av 2022 myntade den kanadensisk-brittiska journalisten Cory Doctorow ett ord som uppenbarligen saknades i människornas vokabulär, trots att det beskrev något som vi redan bevittnade, om än utan att begripa hur eller varför.
Ordet fick ett omedelbart genombrott men eftersom det var vinter och nyordslistorna redan var skrivna fick det vänta till 2023 med att utses till årets ord av The American Dialect Society.
Ordet var ”enshittification”.
Rakt översatt blir det något i stil med ”förbajsning”, vilket kanske förklarar varför svenska samtidsanalytiker sällan bryr sig om att översätta det, men det viktiga är fenomenet det beskriver.
Alla stora plattformar på nätet (Facebook, Instagram, Google, Twitter, Tiktok och så vidare) tycks genomgå samma förruttnelseprocess när marknadskrafterna blåser genom Silicon Valleys särskilda luftslottsarkitektur.
De blir sämre och sämre för att slutligen dö.
Åtminstone enligt Doctorow. Men sedan internets födelse har jag inte sett mycket som underminerar hans ingångsvärde (allt blir sämre) och därför finner jag det lätt att tro på den process han beskrev och kapslade i ordet ”enshittification”.
Processen kan helt kort beskrivas i tre steg:
Från början är varje plattform optimerad för användarna; sedan misshandlas användarna när plattformen optimeras för annonsörerna; till sist misshandlas både användare och annonsörer när plattformen optimeras för ägaren som ska hämta hem vinsten genom att strypa sin bebis till döds.
Låter det bekant? Har du någon gång upplevt känslan av att en plats på internet var bra innan den blev sämre? Och till sist en hög med bajs?
Jag tänker unna mig antagandet att du nickade.
Det är möjligen en ödesbestämd utveckling inom uppmärksamhetsindustrin, där varje ung plattforms marknadsvärde är sammanflätat med antalet användare som strömmar till. Och strömmar till gör vi bara om plattformen från början byggs för vår skull.
Dessa bolag kan nå oerhörda börsvärden medan de fortfarande blöder, eftersom ett stort antal användare är ett slags löfte om att bolaget med tiden kommer att hitta en modell där vår uppmärksamhet kan omvandlas till pengar.
Förbajsningen börjar så fort användarna har nått en kritisk massa och kan låsas in.
Förbajsningen börjar så fort användarna har nått en kritisk massa och kan låsas in
Vägar till och från konkurrerande plattformar stängs medan utmanare köps upp eller trampas ner, allt för att dina flyktvägar ska mineras med risken att berövas kontakten med (inlåsta) vänner eller bara kontakten med (den nya) verkligheten.
I andra steget byggs plattformen om till en miljö för annonsörerna. Till den här skaran kan man också räkna mediehusen som lockas att skapa gratis kvalitetsinnehåll åt plattformen i utbyte mot länkar till sina egna annonsmiljöer. (Vi hjälpte med andra ord jättar från andra sidan havet i deras strävan att äta upp annonsmarknaden som håller oss vid liv men det begrep vi inte förrän jättarna bajsade på oss. Det vill säga i nästa steg.)
När också annonsörerna har blivit inlåsta kan ägaren koppla stryptaget och påbörja misshandeln av alla inblandade för att ge aktieägarna utdelningen de väntat på.
För dig betyder det att innehåll från vänner och andra konton du faktiskt följer gallras ner till vad Doctorow kallar ”en homeopatisk dos”. Tomrummet fylls med annonser och ordsylt från främlingar som betalar för att synas.
För annonsörerna betyder det att priserna långsamt höjs medan effekten vattnas ur i flöden översvämmade av reklam.
Och för mediehusen betyder det att deras poster straffas av algoritmerna om de inte ger bort mer av det journalistiska arbetet (säg första halvan av en text) och helst utan länkar till resterna (säg andra halvan).
Samtidigt drabbas såväl användare som annonsörer när plattformens ägare skär ner på bemanningen som höll flödena förhållandevis rena från nätbedragare, robotar, ryska trollfabrikanter, hat och annat skräp. En slopad kvalitetssäkring som i den politiska vinden kan paketeras som ömmande om yttrandefriheten.
Plattformen förvandlas till en hög med bajs.
Vilket inte behöver vara ett olösligt problem i en värld där ägarnas monopolställningar regleras. Dessvärre tycks vi vara dömda att leva i en annan sorts värld. Vi har till och med en amerikansk president som blir röd (eller åtminstone djupare orange) av vrede om någon ens föreslår reglering av jättarna han bygger sitt oligarkvälde kring.
Hans föregångare delar förstås skulden till utvecklingen, men liksom mediehusen som matade jättarna med sitt eget bröd såg de väl inte att bajshögarna skulle bli näringsrik blomsterjord för hans rörelse.
Men oaktat de politiska dimensionerna är din känsla av förfall inte bara en känsla. Det är en produkt av ordningen.
De här plattformarna utgör i dag en stor del av satsytan för våra liv, i någon mån själva verkligheten vi lever i.
Vi lever i högar av bajs.
Och eftersom jag av oklar anledning inte kan förmå mig själv att kliva ut i den gamla verkligheten, trots att dörren står olåst, får jag väl sitta här och vantrivas tills högarna kollapsar. Vilket de tids nog ska göra, enligt en kanadensisk-brittisk journalist jag odlat ett visst förtroende för.
Läs mer:
Susanne Nyström: Romina Pourmokhtari måste sluta låtsas att hon är slav under opinionen
Amanda Sokolnicki: Trump kraschar in – och vänstern förstår ingenting
