Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Teater
”Den gudomliga komedin”
Fritt inspirerat av Dante Alighieri. Regi och koreografi: Nina Rudawski och Ossi Niskala. Scenografi: Siri Areyuna Wilhelmsson, ljusdesign: Maja Lindström, maskdesign: Giovanni Indelicato, kompositör och ljuddesign: Brenda El Rayes, dramaturg: Linda Forsell.
Medverkande: Katarina Krogh, Hanna Lekander, Mathilda Lindström, Lukas Nilsson, Josef Säterhagen, Ellen Vestermark. Dansare från Folkdansgillet Nerkia, Örebro Folkdansgille och Wadköpings Folkdansgille.
Speltid: 2 tim 30 min, scen: Örebro Teater,
Osaliga andar stör publiken redan innan den satt sig. En älg med jättekrona letar plats, folk med ficklampor irrar omkring – de tycks vara i Limbo, fattar inte vart de ska…
Vi är i en verklighetsbaserad saga från 1300-talet. Från scenen får vi veta att vi nu är en del av pjäsen: vi har rollen som Dante.
En grupp folkdansare i röda mössor ska spela Vergilius (70–19 f.Kr.), poeten som i ”Den gudomliga komedin” i 100 sånger ledsagar den vilsekomne poeten Dante Alighieri (1265–1321) genom Helvetet och Skärselden upp till Paradiset där hans älskade Beatrice väntar på honom.
Fast vi är ju här och nu också, i ett helvetiskt slammer mitt emellan jubel och ångestskrik, på Örebro Teater, kvällen före valdagen efter månader av hate-talk från olika håll och skräckinjagande visioner för alla att föreställa sig.
Det passar. Dante hade gudsriket för ögonen men vad han mest såg var människorna som de levde: hur de svek och bedrog, dräpte och skadade, lurade och skodde sig. Han var nog både gudsnådelig och hade himla kul när han skrev in dem med namns nämnande, var och en efter sina försyndelser, i Helvetets nio kretsar.
Genom dem vandrar Dante och Vergilius. Över floden till dödsriket först och här kommer Charon/Färjkarlen släpande på en ribbåt. Dimmor svävar över scenen. Ensemblen dansar, sjunger, slåss, skriker och köar till scenens bajamaja under bråda paroxysmer.
Dantes helveteskretsar har nya namn, moderna plågoris som Rädslan, Kärleken (nätdejtandet!!), Identitet(s-helvetet), Egoismen (Maradonafotbollarna yr i luften, surrogatmamman gråter), Passiviteten.
Sist Trolösheten, eller bristen på Tro. ”Vårt behov av tröst är omättligt”. Rader från våra egna älskade poeter flikas in, som ljusglimtar i natten. Dramaturgiskt är första akten en hisnande mix av Dantes eviga och vårt eget värsta, hopsatt så att ingen ens hinner ta anstöt: bara brotten kläs av, inga skyldiga hängs ut, inga namn nämns.
Praktiskt och klokt. För så kan föreställningen verkligen blåsa på och säga ut allt som gått fel i dag. Svensk politik kommer i anonymiteten nära, liksom Dantes människobilder. Precision och nyanser kan fara all världens väg. I stället: en frustande begåvad, arg och besjälad ensemble med Hanna Lekander som karismatisk lekledare.
Efter paus får vi meditera. Andra delen, Skärselden, är helt och hållet en dans- och akrobatiktolkning av allt som ska orkas och hinnas med och stås ut med. Den dramaturgiska kraften tycks ha ebbat ut här. Det koreografiska, inte helt proffsiga, uttrycket känns monotont och väl långt.
Men snilledraget på slutet försonar det mesta. För då, i Paradiset, dansas det hambo till mjuk, eggande folkmusik och tro det eller ej: till sist, efter så mycket sanningssägande, samlas vi, ensemble och publik på plattan utanför teatern och sjunger att vi bär allt detta tillsammans. Det ni, dagen före valet, var en märklig upplevelse. Alla sjöng med.
Läs fler scenrecensioner och fler texter av Ingegärd Waaranperä.
Få mer kultur med våra nyhetsbrev
• Intro – håll koll på det senaste i musikvärlden.
• På scen – håll koll på teater, dans och ståupp.
• DN Kultur – det bästa från Kulturredaktionen.
Här kan du registrera dig för att få dina favoriter av DN:s olika nyhetsbrev.