Nejma kallas ”tjurkvinnan” av sina enbart manliga arbetskamrater. Hon har följt sin pappa i spåren och med het vilja och djurkärlek tagit arbete bland de som sköter de fritt strövande tjurarna i sydfranska Camargue. Under sommarsäsongen tävlar de som ett lag av så kallade raseteurs, där uppgiften inte är att döda tjuren som i traditionell tjurfäktning – fortfarande tillåten i denna del av Frankrike. I stället ska de med mod, snabbhet och fysisk styrka rycka en rosett från dess vassa horn och huvud.
Upptakten i Emma Benestams ”Animale” är sugande suggestiv. Vaksamma svarta tjurar i morgondis och strax därpå en grupp ryttare på Camargues vita hästar i full galopp.
Men regissörens avsikt är ingalunda att bara servera en turistisk inblick i djurens och människornas liv och leverne i denna specifika del av Frankrike. Här ska det komma att handla om en ensam kvinnas gränsöverskridande kamp för självförtroende och könsidentitet i en rent manlig omgivning.
Det är ingen liten uppgift som ålagts debuterande Oulaya Amamra i rollen som Nejma. Hon klarar den med glans: från nervositeten inför sitt första framträdande, de korta ögonblicken av samförstånd med den antydningsvis homosexuella Tony (Damien Rebattel) och de långsamt blottlagda maktförhållandena i gruppen där Kylian (Vivien Rodriguez) utkristalliserar sig som gruppens självklara och illavarslande dominant.
Och krisen kommer i denna sällsamma och svårsorterade genrebladning av västernvyer, ångestladdad skräckfilm och dramatiskt hämndlysten könskamp.
Nejmas favorittjur Hector avlivas efter att ha brutit sig loss ur inhägnaderna och löpt amok. Hon bevittnar en sedvanlig kastration av en tjur. Hon gör misstaget att fira sin löpardebut på arenan med grabbarna i laget intill nattlig berusning och medvetslöshet mitt i tjurarnas revir.
Natur och kultur, svart och vitt, människa och djur: jag är trots genomgående trovärdigt skådespeleri, en fascinerande och originell miljö och Ruben Impens följsamma och närmast lyriska foto inte riktigt människa att begripa vart Emma Benestan egentligen vill föra oss.
Förutom då till slutsatsen att kvinnor inte ska försöka prestera likvärdigt på ett traditionellt mansdominerat område.
Se mer: Andra filmer om kvinnlig frigörelsevilja: ”Viridiana” (1961) ”Thelma & Louise” (1991), ”Titane” (2021).
Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Eva af Geijerstam
