”Majus 29. Ravlunda kyrka låg mycket höglänt, omgiven av de härligaste fält, som sluttade åt alla sidor och änteligen liksom instängdes med de skönaste skogar. Alltså hade hon den härligaste situation, som man i landet finna kunde.” Så skriver Carl Linnæus 1749. Han hänförs också av forellerna som ”funnos i myckenhet uti floden” och ålen som fångades vid havsstranden ”i otrolig myckenhet”.
Lars Trägårdh, som ska leda arbetet med att ta fram en svensk kulturkanon nämner inte Linnés ”Skånska resa” bland fem viktiga verk han räknar upp i en stor intervju i Svenska Dagbladet (30/3). Men ”Bondepraktikan” från 1662 finns med. Den inordnas under ”Tema: Svenska bönders särställning, svensk politisk och social kultur”.
Det är hoppfullt eftersom det indikerar en bredare – eller om man vill djupare – syn på vad kultur är. Under en kort sejour i början av 20-talet satt jag i Riksantikvarieämbetets styrelse. Därifrån tog jag med mig insikten i hur brett ett kulturbegrepp måste vara, att kulturarv, som det står på ämbetets hemsida ”avser alla materiella och immateriella uttryck (spår, lämningar, föremål, konstruktioner, miljöer, system, strukturer, verksamheter, traditioner, namnskick, kunskaper etc.) för mänsklig påverkan”.
Att Ravlunda blev ett skjutfält från mitten av 40-talet har – på ett paradoxalt sätt – främjat den biologiska mångfalden, genom att mycket stora ytor har hållits öppna.
Just Ravlunda – en älskad , ja legendarisk plats på Österlen – är smäckfull av såväl materiellt som immateriellt kulturarv. Här finns det fantastiska hedlandskapet med vildblommor som leder ned mot Haväng, där Verkeån mynnar ut i Hanöbukten. Att Ravlunda blev ett skjutfält från mitten av 40-talet har – på ett paradoxalt sätt – främjat den biologiska mångfalden, genom att mycket stora ytor har hållits öppna och genom att militärfordonen har stört marken på ett gynnsamt sätt, genom att sandblottor bildas som är viktiga för sällsynta arter. Men militären skjuter inte hela året, under sommarhalvåret besöks området av mängder av lycksaliga vandrare och även lycksaligt betande lamm på ett så naturskönt vis att jag, efter många år som vegetarian, nu med fördjupad insikt i naturliga kretslopp försiktigt återvänt till köttätande, men än så länge endast får som betat just på Haväng.
Ålabodarna är en del av kulturarvet, trots att ålen själv försvunnit och förstås Havängsdösen, en stenkammargrav från yngre stenåldern, det vill säga omkring 5 500 år gammal. Från denna tid går en båge till den moderna svenska kulturens mest folkkära kulturskapare: Trubaduren Olle Adolphson och Fritiof Nilsson Piraten ligger begravda vid Ravlunda kyrka, filmen byggd på Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” spelades delvis in i Brösarps backar i närheten och det gjorde även Tage Danielssons ”Äppelkriget”, det ännu oöverträffade uttrycket för kärlek till den svenska naturen och motstånd mot dess exploatering av främmande och kommersiella krafter. Filmens musikaliska ledmotiv ”Änglamark” skrevs av den självskrivet kulturkanoniske Evert Taube.
Från Haväng kan man vandra ned till den till ytan inte så stora, men till mångfald och skönhet så rika nationalparken Stenshuvud. I dess absoluta närhet lever några kanhända säkra kort för kommande kanonisering; författarna Klas Östergren och Ulf Lundell, han som skrivit Sveriges alternativa nationalsång, den om öppna landskap och fred och frihet för både kropp och själ. Och i äppellunden utanför Kivik kan man få syn på Österlens alldeles egna Björn Ranelid, personifieringen av symbiosen mellan landskap och verk.
Först på 1500-talet började ordet beteckna förfining som ett resultat av utbildning och detta utvecklades till kultur som motsatsen till natur, separation mellan handens och andens arbete.
Ordet kultur betydde i början en uppodlad bit mark, sedan blev det en benämning för hela odlingsprocessen, cultivate – kultivera landet. Först på 1500-talet började ordet beteckna förfining som ett resultat av utbildning och detta utvecklades till kultur som motsatsen till natur, separation mellan handens och andens arbete. Kanske var det denna separation, som mer än något annat, bidrog till den utveckling vilken nu resulterat i vårt planetära nödläge.
Sedan snart tio år är detta landskap också mitt och jag har oroat följt progressionen av hot mot det; vad innebär jordbrukets monokultur för jordarnas hälsa och framtida liv, vad klimatförändringarna kommer att betyda för våra kuster? I år kommer den populära stranden vid Knäbäckshusen att vara stängd hela sommaren på grund av förstörelsen som oktoberstormen Babet åsamkade, med betydande skador längs hela kusten.
Men till denna malande oro över hoten mot den natur vi är en del av och beroende av, sällar sig nu andra skador som kunnat undvikas, men som den sittande regeringen utan större offentlig debatt vållat. Nyligen skrevs i DN om de kraftigt neddragna anslagen till nationalparkerna, för Stenshuvud har det slagit hårt, en 40-procentig minskning av budgeten innebär att Naturum får dra in på verksamhet för skolklasser och andra besökare. Neddragningen kommer även långsiktigt att påverka den biologiska mångfalden i parken. I kortsiktighet och kulturförakt kan dessa neddragningar endast jämföras med den kraftiga minskningen av bidrag till bildningsförbunden. Att gå ut i skog och mark och njuta av och lära sig om den svenska naturen är en grundläggande kulturhandling som kan sägas vara mycket svensk, nästan lika svensk som att efter skola och arbete mötas i grupper utan vinstintresse, men med lust att förkovra sig tillsammans; i språk, i hantverk, i musicerande eller annat.
Men nu har den sittande regeringen även öppnat upp för direkta hot mot Ravlunda i våra hjärtan. Den 5 december i fjol undertecknade USA:s och Sveriges försvarsministrar DCA-avtalet (Defence cooperation agreement). Det innebär att amerikansk militär får tillgång till 17 av våra militärbaser och att vapendepåer kommer att installeras. En av dem är Ravlunda.
Beslutet ska tas i juni, remissvar skulle inkommit till den 25 mars, men som en av de minst sagt berörda parterna, hade Simrishamn (M) kommun inget alls att erinra. I sitt långa remissvar skriver i stället Svenska Freds att avtalet ”ger den amerikanska försvarsmakten rätt att bygga och inrätta permanent infrastruktur på områden dedikerade endast till den amerikanska militären. Den amerikanska försvarsmakten ges tillstånd att lagra material på dessa dedikerade områden, som inte kan kontrolleras av Sverige.”
Att tala om ”svensk kultur”, samtidigt som man medvetet skadar den eller underkastar den främmande makt finner jag motsägelsefullt. Kulturminister Parisa Liljestrand skriver vackert om kulturkanon (DN 12/4): ”Det här är ditt land, och här är en karta. Här ser du några av de viktigaste landmärkena och stigarna att orientera utifrån. Nu är det upp till dig att utforska landskapet – att använda din allemansrätt.”
Det är ett annat problem och inte mitt bord, svarar kanske ministern. Men i antropocen och i vårt planetära nödläge, kan vi inte längre skilja på natur och kultur.
Men hon är utsedd av en regering som just nu på det grövsta vis inskränker på den så svenska allemansrätten: folkbildningen, nationalparkerna och nu – Ravlunda!
Stigarna i böckerna, vill jag påpeka till kulturministern, leder inte endast till Martinsons, Mobergs, Lindgrens, Lidmans och Enquists textuniversum utan vidare ut i det landskap, i den materiella och immateriella miljö där texterna föddes och växte. Det är ett annat problem och inte mitt bord, svarar kanske ministern. Men i antropocen och i vårt planetära nödläge, kan vi inte längre skilja på natur och kultur. De två är sammanflätade inte endast runt Havängsdösen på Ravlunda, utan på varje plats och i varje beslut som fattas.
Att drastiskt skära i folkbildningen, i nationalparkernas budgetar och ge över legendariska svenska kulturmarker till utländska intressen, det är en inskränkning i vår kulturella allemansrätt och ett ingrepp på kulturkanon i dess allra bredaste – men också allra djupaste – mening.
Läs också:
Anita Goldman: Trädgårdsarbete har blivit en motståndshandling