Det var 1975, i slutet av april, det var tidigt på morgonen och ännu kyligt i Pittsburgh, Pennsylvania. Vi hade som vanligt repeterat till sent på natten och nu var jag och min pojkvän på väg till det hus där Living Theatre-kollektivet bodde, det låg i Manchester, ett mycket svart och mycket fattigt kvarter i centrala norra Pittsburgh.
Det var folktomt på gatorna, inga satt nu i trapporna till de låga husen och snodde varandras hår i smala flätor. Och inga unga män bevakade sina parkerade vrålåk, så att någon förbipasserande inte så mycket som skulle snudda vid dem. Hände det flög de upp och ropade Man, don’t touch my car! Men annars var folk vänliga, trots att alla var svarta och vi var vita. Hi maam, Good day, Good evening och till och med Hi there, how ’s your day been so far? Jag tänkte ofta på hur man skulle reagerat i Stockholm om någon man gick förbi på gatan log och sa ”Hej, hur har din dag varit hittills?” Ingen i Sverige nickade heller så där, det ständiga amerikanska nickandet, som gör att man känner sig sedd.
Polisen grep alla på plats som var klädda i rött, gult och orange – det var definitivt jag
Den här morgonen blev minnesvärd, för löpsedlarna som redan var uppklistrade utanför High Streets drugstore, skrek ut: SAIGON HAS FALLEN.
Det var stort. Vi tänkte nog att detta var öppningen för en annan väg för Amerika än den napalmstinkande imperialismen. Att den ”vackra ickevåldsliga anarkistiska revolutionen” som Living Theatre talade om inte stod för dörren, det förstod vi. Men denna morgon var ändå en hoppets morgon för Amerika.
Jag minns inte om det var före eller efter den historiska morgonen, som jag häktades tillsammans med mina skådespelarkollegor. Under den sex timmar långa ambulerande gatuteaterföreställningen ”Six public acts”, iscensatte vi en akt vid sex samhälleliga institutioner som vi gjorde till vår tillfälliga scen. Vid ”Våldets hus”, en lokal polisstation, gav vi konstaplarna bröd och rosor till minne av kvinnorna i Lawrence, Massachusetts som 1912 ropat Give us bread but gives us roses too. Vid bankkontoret, ”Penningens hus”, brände vi var sin dollarsedel, en brottslig handling enligt amerikansk lagstiftning.
Polisen grep alla på plats som var klädda i rött, gult och orange. Det var definitivt jag. Vi kvinnor fick dela cell med några trötta prostituerade, men Judith Malina – Living Theatres berömda grundare tillsammans med maken Julian Beck – var på strålande humör. Hon ledde oss sjungande i ”Solidarity for ever” och såg gripandet som den mest passande sista akten i den teater som ville spränga väggarna mellan verkligheten och konsten.
Senare den natten stod vi alla – i våra sprakande eldkläder – framför domaren i night court. Han lyssnade lite uttråkad på den dramaprofessor från Carnegie Mellon University som hastat till vår hjälp mitt i natten, för att förklara att The Living Theatre var ett internationellt mycket ansett teaterkompani och att vi endast haft konstnärliga ambitioner med sedelbränningen.
Judith Malina var dotter till en rabbin som flytt Europa i tid, Julian Beck var judisk avantgardistisk konstnär, polare med bland andra poeten Allen Ginsberg och den katolska helgonlika ickevåldsaktivisten Dorothy Day. De kombinerade hög artistisk nivå med radikal samhällskritik och en djupt förankrad andlighet. För mig, som just sluppit ut från den fantasilösa och genomsekulära svenska vänstern, var detta ett uppvaknande till ett annat mycket rörligare och roligare sätt att vara och verka i världen. De två åren i USA i min ungdom lämnade outplånliga avtryck.
Vreden är stor men sorgen är djupare när jag – tillsammans med en hel värld – bevittnar hur Amerika går sönder. Som så många andra förfasas och förundras jag över att en nation med de främsta universiteten i världen, med resurser utan motstycke i världshistorien, nu låter sig ledas av den brutala enfaldens despotism. Samtidigt undrar jag om det så säregna amerikanska motståndet – som under andra av USA:s stora moraliska och politiska kriser, slaveriet, medborgarrättsrörelsen och Vietnamkriget – ännu en gång ska återfödas och återigen inspirera oss alla.
Amerikanska filmer och populärmusik har format flera generationer, de har varit med oss i våra privata sorger, i glädjen när vi festat, i trösten när vi förtvivlat
För vilket område jag än intresserat mig för under över fyrtio år av läsande, tänkande och skrivande om vilka vi är och kan vara i världen, har jag hamnat hos amerikanska föregångs- och genombrottsfigurer: poeter, författare, tänkare, kritiker, upprorsmän (mest kvinnor), samhällsomvandlare, andliga förebilder, religiösa förnyare, aktivister.
Jag tänker att detta att ”sörja” USA inte i första hand handlar om kollapsen av transatlantiska försvarsavtal och ”nu är vi alla européer och håller samman på vår (verkligen?) upplysta kontinent”. Jag tänker att det mer ter sig som en stökig och smärtsam skilsmässa, där besvikelsen är så djup, eftersom intimiteten varit så stor. Amerikanska filmer och populärmusik har format det emotionella och visuella minnena och seendet hos flera generationer, de har varit med oss i våra privata sorger, i glädjen när vi festat, i trösten när vi förtvivlat, i hoppet vi inspirerats av, i kläderna vi valt och orden vi använt och bilderna vi skapat av hur världen ser ut och kanske ännu mer hur den känns.
Var eller hur skall vi nu härbärgera alla de inpräntningar som den amerikanska kulturen lämnat i oss? För vissa kan det vara barbecue i sommarnatten där Bruce Springsteens ”Born in the USA” skrålat ut över marshmallows och plastglas fyllda med Budweiser eller Coke. Personligen kan jag faktiskt inte föreställa mig hur min kärlekslängtan och kärlekssorg skulle tagit gestalt om jag inte marinerats sedan tonåren i amerikansk soulmusik. Nina Simone har mer satt tonen för hur jag älskat och gråtit än någon svensk relationsroman eller visa: Love me or leave me and let me be lonely, you don’t believe me but I love you only, I rather be lonely than happy with somebody else.
***
Mitt feministiska uppvaknande och skolning går inte att föreställa sig utan de amerikanska läsefrukterna: Kate Millett, Erica Jong, Shulamith Firestone, Susan Brownmiller, Barbara Ehrenreich, Germaine Greer, Andrea Dworkin, E M Broner, Maya Angelou, Alice Walker och många fler. The Boston Women’s Health Collective som på gräsrotsnivå samlade ihop kunskap om kvinnans kropp i den stora katalogen ”Our bodies, ourselves” för att vi som kvinnor skulle ta makten över den, hade avgörande betydelse för mitt förhållande till min kropps autonomi och påverkade direkt mina förlossningar.
Det är i USA som två av miljörörelsens levande legender ännu bor, 95-åriga Joanna Macy och 90-åriga Wendell Berry.
Många år senare, fann jag Carol Lee Flinders ”At the root of this longing. Reconciling a spiritual hunger and a feminist thirst”, som öppnade för tillåtelsen att som feminist söka bland de andliga källorna. Jag åkte på pilgrimsresa till Kalifornien för att möta henne och Charlene Spretnak vars feministiska, ekologiska och andliga uppgörelse med postmodernismen i ”The resurgence of the real: body, nature and place in the hypermodern world” på djupet och långsiktigt påverkat mitt sätt att se och förstå världen. På Chez Panisse i Berkeley – den legendariska första amerikanska så kallade farm-to-table-restaurangen – mötte jag också Susan Griffin, en av Amerikas djuplodande feministiska civilisationskritiker, författare till bland annat ”The eros of everyday life: essays on ecology, gender and society.”
Det är i USA som två av miljörörelsens levande legender ännu bor, 95-åriga Joanna Macy och 90-åriga Wendell Berry. Macy är miljöaktivist, författare, buddhist, systemteoretiker och djupekolog. Med sin bok ”Aktivt hopp” har hon formulerat en praktik för klimatarbete som tiotusentals människor över hela världen deltagit i.
Macy hör till de ljusgestalter som med humor, djup och acceptans ger verktyg för ett förkroppsligat motstånd som kan bli hållbart över tid.
Berry är miljörörelsens grand old man, bonde, författare, kristen civilisationskritiker. Under hela sitt liv har han försvarat jorden och familjejordbrukarna mot vad han kallar ”den industriella fundamentalismen”. Han är också försvararen av all precious things.
”Min uppgift”, skriver Berry, ”är inte endast att försvara värdefulla ting utan också att prisa dem. Lovprisandet är lika viktigt som försvaret. Det är själva grunden. Och i dag existerar inget värdefullt som inte är hotat.”
***
Det påpekas ofta att religionen spelar en långt mer central roll i USA än här hemma hos oss. Då tänker man på hur varje amerikansk president avslutar sina tal med ”God bless America” och hur man som svensk inte kan föreställa sig en liknande välsignelse från en svensk politikers läppar, inte ens från KD. Och i detta nu förfasas vi över de reaktionära evangelisternas roll i den politiska omvälvningens USA.
Självständighetsförklaringens magnifika radikalism bygger på Bibelns syn på människan
Men religionen har varit central i de radikala rörelsernas USA, alltsedan nationens skapande. Redan före den amerikanska frigörelsen från England och författandet av den så berömda självständighetsförklaringen, spelade religionen en stor roll. ”I de amerikanska kolonierna var det baptister och kväkare som drev kampen för en allmän religionsfrihet och de spelade sedan en avgörande roll för att religionsfriheten skrevs in i den amerikanska konstitutionen”, skriver Arne Rasmusson, professor emeritus i tros- och livsåskådningsvetenskap.
Kampen mot slaveriet i USA hade en stor del av sin sociala bas i väckelserörelserna och ur den växer också kvinnorörelsen fram, skriver Rasmusson, då det var kvinnor som kämpade för rätten att tala inför könsblandade grupper. De börjar som antislaveriagitatorer, men kommer snart också att föreläsa och skriva om kvinnors rättigheter.
Självständighetsförklaringens magnifika radikalism bygger på Bibelns syn på människan: ”Vi anser… att alla människor är skapade lika, att de är utrustade av sin Skapare med vissa oförytterliga rättigheter, att bland dessa finns liv, frihet och strävan efter lycka.” Otaliga gånger har påpekats att detta inte gällde för svarta slavar, ursprungsbefolkningen eller kvinnor. Och det är just i förfäktandet av det bibliska och grundlagsskyddande människovärdet som det amerikanska motståndet har formerat sig.
Mindre uppmärksammat är de religiösa aktivisternas inflytande på motståndet mot kriget i Vietnam. Medan den svenska Vietnamrörelsen förlorade sig i marxistiska bokstavskombinationer, leddes den i USA av en serie alldeles märkvärdiga religiösa aktivister: den bästsäljande trappistmunken och eremiten Thomas Merton, den världsberömda sångerskan Joan Baez, Dorothy Days Catholic Workers movement som var de första i proteströrelsen att bränna upp sina inkalleleskort, liksom de vackra och välskrivande katolska prästerna och bröderna Daniel och Philip Berrigan. Båda fick fängelsestraff sedan de bränt sin inkallelesorder med hemgjord napalm.
Efter sin död har Martin Luther King förvandlats till en såväl nationell som internationell ikon – så var det inte när han levde
Och förstås den kändaste av dem alla: Martin Luther King. Efter sin död har han förvandlats till en såväl nationell som internationell ikon för den gode predikanten som tillsammans med oss alla drömmer om en bättre värld och hans aktivistiska ickevåld serveras numera med en rejäl dos socker, det som på amerikanska kallas sugar-coating.
Men så var det inte när han levde, då var motståndet mot Kings budskap våldsamt. När han knöt samman medborgarrättsrörelsens kamp med kampen mot Vietnamkriget, kallade president Johnson honom a nigger preacher, FBI-chefen J Edgar Hoover utnämnde honom till ”den farligaste mannen i Amerika”, såväl vita som svarta kyrkoledare stängde sina talarstolar för honom. I sin sista predikan, fyra dagar innan han blev ihjälskjuten den 4 april 1968, sa King att han var övertygad om att Vietnamkriget var ett av de mest orättfärdiga krig som någonsin utkämpats. Han slog fast: ”När allt kommer omkring är en stor nation en barmhärtig nation.”
Att detta är en utsaga som ännu är radikal i USA blev en hel värld varse när biskopen Mariann Budde i katedralen i Washington riktade sig direkt till Donald Trump med en kraftfull vädjan om just förbarmande. Att det var en kristen ledare som stod upp mot presidenten är dock inte förvånande, utan kan ses som en fortsättning på en lång historia av religiös amerikansk radikalism.
Man kan undra om även motståndet i dag kommer att bli religiöst färgat? De religiösa samfunden är lika polariserade som det politiska livet i stort. Många församlingar förfasas över hur de evangeliska trumpisterna förvanskar kristendomens allra mest grundläggande trossatser. Men ett samlat motstånd ser vi inte. Det kan bero på att det inte finns en fråga, ett krav att samlas kring, som när det gällde motståndet mot rassegregeringen eller Vietnamkriget.
Samtidigt finns det hos många av de nu ledande motståndsrösterna en uttalad religiös grund. Så till exempel hos kongressledamoten Alexandria Ocasio-Cortez som blivit en allt viktigare gestalt, inte endast i utan bortom det vilsna demokratiska partiet. AOC, som hon kallas, har många gånger hänvisat till sin katolska tro i förhållande till frågor som rätt till sjukvård eller klimatarbetet.
Alexandria Ocasio-Cortez har många gånger hänvisat till sin katolska tro i förhållande till frågor som rätt till sjukvård eller klimatarbetet
Medan jag på avstånd följer det amerikanska dramat, påminner jag mig de ofta citerade orden från den kanske mest magnifika amerikanen av dem alla: ”Vi kommer att segra eftersom det moraliska universums båge är lång, men den böjer sig mot rättvisa.”
Läs fler artiklar av Anita Goldman här, bland annat ”Därför älskar Trump omoral, hånfullhet och f-ordet” eller ”Så här ser amerikansk fascism ut”.
