Klimatapokalypsens främsta symbol är de okontrollerbara jättebränderna. Megabrand och gigabrand är nya uttryck för vårt famlande efter ord för att adekvat beskriva vad vi bevittnar. De förgörande bränderna som sveper över landskapen är det mest utmärkande kännetecknet på den globala upphettningen som det måttlösa nyttjandet av fossila bränslen lett till. Att sommaren numera innebär nya värmerekord och allt fler gigantiska bränder har vi redan vant oss vid. Fast kanske reagerade några av oss mer än vanligt nu i augusti, när lågorna närmade sig det mest ikoniska av europeiska kulturlandskap: Akropolis i Aten.
Klimatkrisen manifesteras också i smältande isberg och översvämmade källare, vägar och hela byar, som nu i Centraleuropa. Även detta orsakas av hettan, av den eld som människan samverkat med i tusentals år, men nu alldeles tappat kontrollen över. Elden är utan tvekan det element som symboliserar vår tid och vårt dysfunktionella förhållningssätt till den levande väv vi är en del av på den här planeten.
Men den som närmar sig ett landskap där det brinner – kanske så nära att man kan känna brandlukten och hettan – finner en långt mer komplicerad och fascinerande berättelse om evolution, geologi, biologi, kemi, ekologi, kultur, konst, myt, kolonialism och politik. Och en som är oändligt mer hoppfull. Så skriver den New Yorkbaserade journalisten MR O’Connor i ”Ignition. Lighting fires in a burning world” (Bold Type Books, 2023). Där dyker hon ned i och kopplar samman två till synes motstridiga budskap: att den typ av förgörande skogsbränder vi nu ser är ett resultat av den globala uppvärmningen och nödvändigheten av att återuppta praktiken att initiera kontrollerade bränder. Med andra ord – världen brinner och är på samma gång svältfödd på bränder. Och en anledning till att dagens bränder är så destruktiva är, menar O’Connor, att den urgamla kunskapen om och praktiken att medvetet sätta igång bränder förtryckts och förbjudits.
Initierade bränder har många olika namn: Kulturella bränder, kontrollerade bränder, hanterade skogsbränder, ordinerade bränder, gröna bränder, goda bränder. I Sverige kallas de sedan 90-talet för naturvårdsbränningar, alltså planerade och noga kontrollerade bränningar, anlagda på skogsmark i naturvårdssyfte. ”Den goda branden” heter ett avsnitt i SVT:s program ”I brändernas spår”, från ifjol som fortfarande kan ses på SVT Play. Tidskriften Svensk Naturs sommarnummer med rubriken ”Ljungherdarna brinner för livet” förklarar att ”Ljunghedarna hör till våra mest älskade strövmarker, men utan återkommande bränder minskar mångfalden snabbt.”
Under mer än ett århundrade har man i USA och i de flesta västerländska industriländer valt att undertrycka elden för att skydda samhällen och skogar, eller snarare profiten från avverkningen av skogarna. Men detta tillvägagångssätt intensifierar bara problemet som man försöker att lösa. Vid anlagda och kontrollerade bränder brinner skogarnas undervegetation vilket medför att mycket av den tändved som finns på marken får oplanerade bränder att bli så fruktansvärt skadliga. Samtidigt får marken och de pyrofila arterna ingen möjlighet att förnya sig. En pyrofil – ”brandälskande” – art är en organism, växt, svamp eller djur, som är beroende av eller har mycket svårt att överleva utan skogsbränder.
Elden är alltså inte endast förgörande utan möjliggör även liv. Detta har ursprungsbefolkningar i Australien, Nordamerika och på andra platser i världen vetat och gjort praktik av i tusentals år. Den evolutionära alliansen mellan växter och eld är miljoner år gammal. Ursprungsbefolkningarna i Nordamerika har använt elden såväl för att forma och utöka prärien, som för att skapa skogsdungar av ekar och kastanjer. Bränder är en viktig ekologisk process och en del av den naturliga dynamiken i skogslandskapet, också i vårt land.
Den sällan uppmärksammade och berättade historien om människans användande av elden, punkterar den ihärdiga myten om det vilda tillståndet
Professor Stephen J Pyne, ledande auktoritet på eldens kulturhistoria, listar i boken ”The Pyrocene. How we created an age of fire and what happens next” tre faser: Den första är den naturliga eldens fas vilken började med växternas evolution för hundratals miljoner år sedan. Den andra fasen är människans, homo arsonist, som lärde sig att domesticera elden och spred den över landskapen. Elden och människan upprättade en ömsesidig pakt, som gav upphov till en ny geologisk epok, som Pyne kallar pyrocene. I den tredje epoken –som saknar motstycke i den extremt långa geologiska historien – är förbränningen inte längre bunden vid ekologiska begränsningar som bränsle, årstider, sol eller torkans och vätans rytmer.
Vi befinner oss i en ”pyrisk transformation” i vilken vi tagit bort den öppna elden från våra dagliga liv och i stället skapat kemisk förbränning i speciella rum och i industriell skala. Biprodukterna av denna nya typ av eld har lett till förändringar i atmosfären och överväldigat planetens kapacitet. I pyrocene har vi alldeles för lite av den goda elden och alldeles för mycket av den dåliga, slår Pyne fast. Vi måste alltså återinföra glömda typer av eld.
Forskare har kunnat fastställa att människor använt sig av prärien i tiotusen år och sett till att den brunnit i över tjugotretusen år. De fantastiska Garry oak-ekosystemen invid USA:s nordvästra kust är resultatet av uppemot sextusen år av anlagda bränder. Den sällan uppmärksammade och berättade historien om människans användande av elden, punkterar den ihärdiga myten om det vilda tillståndet. Som filosofen Martha Nussbaum poängterar, härstammar vildhetsidealet från romantiken, en tanketradition som uppmuntrade människan att ta avstånd från samhället och förädla sin ande i skogen genom erfarenheter av förundran och vördnad. ”I den här föreställningen om naturen är det naturen som är tänkt att göra någonting för oss, utan tanke på vad vi kan göra för naturen och för andra levande varelser”, skriver Nussbaum och kallar vildheten ett narcissistiskt koncept. Det är också alltigenom kolonialt.
Pyne menar att vetenskapligt tänkande och idén om det vilda närt varandra. Det uppfattades som enklare att separera människan från naturen och studera den i vad man tänkte sig var dess rena ursprungliga stadium. Detta tänkande smittade av sig på antropologerna som inte ville se ursprungsbefolkningarna som agenter för förändring av den naturliga miljön. I dag kallas landskap som historiskt har förvaltats av ursprungsbefolkningar för antropogena landskap. Det kan vara skogsodlingar, trädgårdsodlingar, ängar och prärier. För att göra dem produktiva beskar man, omplanterade, samlade frön, gödslade, byggde dammar, rensade ogräs och bevattnade. Och så brände man.
Men när naturvårdsrörelserna uppstod på 1800-talet, samtidigt med och som ett svar på den galopperande industrialismens förgörelse av landskapen, växte vurmen för den ”rena” vildmarken, den skulle separeras från människan – också från de människor som under oöverskådliga tider levt i och vårdat dessa landskap. De smutsade ned de sköna landskapen och rensades ut. Och det gjorde därmed även deras kunskap om eldens positiva verkningar. Nu är vi i akut behov av deras kunskap och O’Conner beskriver den ökande förståelsen av eldens krafter och deltar själv i naturvårdsbränningar.
Så hänger rasism, kolonialism och klimatkris intimt samman i en allt hetare värld. Och sommaren 2024 blev den varmaste som någonsin uppmätts.
Läs mer:
Anita Goldman: Vi är bara sex minuter från kärnvapenapokalypsen
Anita Goldman: Potatisen mer politisk än man kan tro
