Två saker inträffade strax efter den oerhörda valutgången i USA. Den ena var att världen återigen samlades – denna gång i det oljedopade Baku i Azerbajdzjan – för att ta ett nappatag med vår ödesfråga. Den andre – ojämförligt mindre, men inte så privat som det först kunde verka – var att jag åkte till min hemstad Göteborg för att ta emot Frihetspennan av Stiftelsen Torgny Segerstedts minne.
Jag förberedde mig förstås genom att läsa texter om och av den elegante och modige publicisten. Så gott som varje formulering syntes mig dagsaktuell, som den om ”gaphalseriets segertåg genom världen” eller den om hur vägen till inflytande stavades ”skrän och skrävel”. Redan 1933 när Hitler kom till makten skrev Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning: ”En karl med den uppsynen skall det offras tankekraft på. Det är oförskämt att ställa till det så.”
Hade inget hänt i världen sedan 1945? Får man bara resignerat böja sig under det faktum att vågor av upplysning följs av dess motsats, igen och igen?
Mina förberedelser inför tacktalet inleddes före den 5 november och avslutades efter. Jag såg allt klarare hur den sympatiska Göteborgsliberalismen som jag växte upp med och nu återvände till, saknar språk för det som sker med vår jord.
För något har ändå hänt sedan Segerstedt gick bort och sedan jag föddes i början på 50-talet. Något utan motstycke i människans historia på denna vackra planet. Det står nu klart att den ordning vi skapat för att organisera produktion, jordbruk, konsumtion, transport och ekonomi är på god väg att förgöra förutsättningarna för fortsatt liv och utveckling på planeten. Precis då jag såg världens ljus på Sahlgrenskas BB, började alla grafer skjuta i höjden, inte som en nödtvungen utveckling utan snarare som en exponentiell explosion. Allt förstorades och förmerades, från tv-skärmar till livslängd, från godispåsar till semestrar, från utvinningen av vadhelst i jordens och havens innandöme som man kan göra pengar på, till en hisnande produktion av nödvändiga och sedan allt mer onödiga och livsförstörande ting. Samt förstås folkmängdens abnorma utveckling. Vi blev fler och fler som utvann mer och mer av jordens ändliga resurser.
Detta skedde alltså under en epok där den ideologi och praktik som ställer individens fri- och rättigheter i centrum utvecklades och fick fäste. Liberalismens credo om individens förmåga att fatta egna beslut och skapa sitt eget liv, så länge detta inte kränker andras frihet och rättigheter, verkade gå segrande ur striden, i synnerhet efter murens fall 1989.
Jag tror inte att vi kan försvara friheten enbart med de vedertagna – och ännu så viktiga och vitala – argumenten som Torgny Segerstedt använde
Ändå är det slående att det var just i detta ekonomiska system vars själva raison d’être är att växa, kosta vad det kosta vill, som den oerhörda accelerationen ägde rum genom att vi envisats med en livsstil som kräver fyra och en halv planet om alla på jorden skulle ha samma levnadsvillkor. Därmed kränker vi ju andras fri- och rättigheter. Men de vi kränker är för det mesta inte synliga för oss. De bor långt bort, i de geografiska och sociala periferierna och de har inte medverkat till den överproduktion och överkonsumtion som nu leder till torka och översvämningar av platserna där de lever. I Baku försökte de – utan mycket framgång – få oss att ta vårt ekonomiska ansvar för den saken.
I uppsatsen ”Politisk idéhistoria i klimatförändringarnas tid” frågar sig idéhistorikern Julia Nordblad hur det kommer sig att vi har hamnat i en situation där våra politiska begrepp och analystraditioner har så lite att säga om den gigantiska civilisatoriska kris som tornar upp sig. Hon påpekar att ”den politiska modernitetens strävan efter individuell autonomi och kollektiv oavhängighet innefattar en strävan efter frihet från ekologiska begränsningar som människan oundvikligen lever under.”
Om så är fallet, måste vi nog inse att vårt planetära nödläge inte är ett olycksfall i själva samhällsbygget, något vi kan rätta till genom att som lösningen nu lyder, leva ”fossilfritt”. Nordblad menar att vi måste börja med att se och förstå alla politiska idéer som ekopolitiska. Det vill säga, de har uttryckt – kanske inte bokstavligen, men absolut in praktiken – ett precist förhållande till naturen och dess resurser. ”Människans livsvillkor är hopplöst materiella och organiska till sin natur, men moderniteten har till stor del handlat om en kamp för att övervinna detta beroende.”
Den upplysta värld som denna liberala dagstidning har som sitt motto, är upplyst inte endast av idéer utan också av fossil energi. Hur vi får ljus, värmer oss och äter är inte frikopplat de politiska idéerna. De är politiska handlingar med oerhörda konsekvenser för människors liv och frihet.
Det sammanhållande kittet blir uteslutandet av de som inte hör till nationen, vilken inte främst ses som en politisk entitet utan som en organisk och mytisk plats
Den liberala idétraditionen har gett oss mänskliga rättigheter och friheter av ett slag som den stora majoriteten aldrig har åtnjutit och det är något oerhört. Men idéerna är inte grundade i de naturliga begräsningar som vi, som biologiska varelser på en levande planet, faktiskt lyder under. Därför har de inte kunnat förhindra, utan snarare påskyndat, den groteska accelerationen, men har nu, när vi bevittnar de katastrofala konsekvenserna, inget vitalt att komma med.
Människor över hela världen upplever hur marken – bokstavligt talat – gungar och ser sig om efter en mer stabil grund att stå på. Många finner tröst och tillhörighet i föreställningar som nationalitetsforskaren Benedict Anderson kallade imagined communities, imaginära eller fantiserade samhörigheter grundade på ett lappverk av gamla myter. Det sammanhållande kittet blir uteslutandet av de som inte hör till nationen, vilken inte främst ses som en politisk entitet utan som en organisk och mytisk plats.
Proklamerandet av den imaginära samhörigheten kommer alltid ovanifrån, från en ledare som symboliserar ”naturlig” auktoritet, som Björn af Kleen så hårresande visar i sitt reportage om Trumps prinsar och prinsessor.
Ledaren/Daddy har svaret på allt. En faktaspäckad klimatkris ingår inte i hans intresse, eftersom en sådan kräver öppenhet, lyhördhet, ödmjukhet och omvärdering av etablerade sanningar.
Men inte heller på den andra sidan, på den liberalt upplysta, finner jag insikt i hur beroende och begränsningar måste reglera våra liv. Vårt förhållande till den väv av liv som vi är del och totalt beroende av, avspeglas inte i samhällets självreflektion. ”Politiken och det intellektuella livet i bred mening har som regel varit blinda för naturen.” skriver Nordblad.
Jag tror inte att vi kan försvara friheten enbart med de vedertagna – och ännu så viktiga och vitala – argumenten som Torgny Segerstedt använde. Vi måste också fördjupa vår förståelse för de livsuppehållande systemen och alltmer artikulera vårt förhållande till dem. Utan en sådan omvärdering av frihetsbegreppet, utan en djupare förståelse av tillhörighet och beroende, av den väldiga omdaning som vårt samhällsystem kräver av oss för att det ska bli ekologiskt hållbart, är jag rädd att de krafter som förespråkar ett beroende av ledaren och en fantiserad tillhörighet som utesluter det mesta vi hållit för gott och sant kommer att gå segrande ur striden.
Anita Goldman är 2024 års mottagare av Segerstedts frihetspenna, som delas ut av Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne. Texten är en bearbetning av tacktalet hon höll under ceremonin den 12 november i Torgny Segerstedtsalen på Göteborgs universitet.
Läs mer:
Anita Goldman: Vår tids viktigaste kulturfråga avgörs nu – ingen bryr sig
