De uppfattades länge som lite moralistiska och naiva naturvurmare, de som gråter över att lunnefåglar, blåkråkor och tofslärkor försvunnit som häckfåglar från Sverige och som upprörs av asiatiska lejons, tigrars, gamars och enkelhornade noshörningars utrotning. Biologisk mångfald och det som numera kallas det sjätte massutdöendet har liksom varit klimatkrisens aningen för emotionella lillasyster, klädd i hemvävt och bekväma vandringsskor. Vem känner förresten till de där fågelarterna? Och måste inte Afrika moderniseras för att komma ifatt oss, så många vilda djur har de väl ändå inte råd att hålla sig med?
Men samtidigt som rapporterna om hoten mot den biologiska mångfalden duggar allt tätare och världens nationer nu återigen kraftsamlar på FN:s miljömöte COP 16 i Colombia, ser allt fler kopplingen mellan den hotande artfattigdomen och den accelererande uppvärmningen, den vi kallar klimatkris. Att de är två sidor av samma mynt, orsakade av vårt ohållbara sätt att förhålla oss till den väv av liv som vår art – människan – är en del av, men valt att distansera sig från så pass att vi kallar den för natur och oss själva för kultur. Men biologisk mångfald är en förutsättning för allt liv på jorden. Utan biologisk mångfald försvinner de fungerande ekosystemen som skyddar mot katastrofer, ger friska hav, växtpollinering och stabiliserar klimatet. Man kan inte ”rädda” det ena utan det andra. Kriserna måste mötas med ett gemensamt ekologiskt hållbart synsätt.
Jag misstänker att det finns en djupare orsak till att arternas utplåning inte rönt samma uppmärksamhet som uppvärmningen och klimatkrisen. De sistnämnda framställs – försåtligt – som något som trots allt kan hanteras. Fossila bränslen kan ersättas med ”biobränslen”, bostäder kan ”klimatanpassas”, vallar kan uppföras mot översvämningar. Den politiska och ekonomiska eliten hävdar trosvisst att en grönare värld kan byggas, en i vilket vi kan fortsätta producera, konsumera, resa och äta i mer eller mindre samma omfattning som nu. Till hjälp har vi våra avgudar: tekniken, vetenskapen och marknaden.
Men vad ska vi ersätta blåkråkorna, lejonen och tigrarna, fiskarna och de pollinerande bina med när de försvunnit? Hur ”bi-säkra” våra fält och hur återskapa en intakt näringskedja i haven? Hur ska den goda matjorden rekonstrueras, den som nu utarmas av monojordbruk, bekämpningsmedel och asfalteras över? Har AI svaret? Elon Musk?
Arternas utdöende rör vid livets själva kärna. Vid det som vi själva inte kan skapa, endast förstöra. Vid det som har ett värde i sig, oaktat människans behov och begär. Några av oss skulle benämna det som det heliga. Andra skulle framhålla oförgripliga skönhetsvärden. Men sådana begrepp och kvaliteter inkluderas aldrig i den extraktiva maskinålderns paradigm, där allt som lever behandlas som kuggar i ett system som organiserar arbetskraft, kapital och natur för att tillverka varor. Det medför ett speciellt förhållningssätt till naturen. Den görs till råmaterial att utvinna, hugga ned, skörda, fiska och borras upp för att sedan i en maskinell process förvandlas till en produkt. Produkten i sig är inte intressant, utan endast dess fortsatta transformation till en vara som kan säljas på en numera global marknad.
Hur naturen påverkas av utvinningen, nedhuggningen, skördandet, fiskandet, tillverkandet och transporterandet, är inte av intresse. Inte heller hur konsumenten mår och berörs av att förtära, andas in, smörja in, klä sig i, förflytta sig med eller på annat sätt nyttja varan. Produkterna är ofta hälsovådliga såväl för vår art som för resten av det levande nätverk som vi är beroende av. Den extrema massproduktionen av billiga industrivaror har gjort att det finns mer av allt, men för det mesta av sämre kvalitet.
Konsument blir man när man köper en vara, oavsett om man sedan nyttjar den eller låter den hänga oanvänd i garderoben. Om konsumenten behöver eller berikas av varan är för producenten helt ovidkommande. Ändå har detta att vara konsument blivit människans mest centrala roll. Det är en roll utan djup, agens och individualitet – vi har allt fler varor att välja bland, men de ser alltmer identiska ut. Det är också en mycket ensam roll, utan samröre med grannar, arbetskamrater och samhället i stort.
När jag var liten handlade min mor över disk i speceriaffären, vilket innebar socialt utbyte med handlaren. Numera scannar jag varorna utan kontakt med någon. Det personliga har förtunnats på de arenor som en gång var väsentliga för den mänskliga kulturen som alltid handlat om att göra och finna mening i gruppsamverkan: undervisningen av barnen, etiken, moralen, förhållandet till grannar, till platsen, till jorden, till årets naturliga kretslopp, till framtiden och döden. Vi blir alltså på samma gång alltmer individinriktade och alltmer strömlinjeformade.
Vi köper likadana saker från samma affärskedjor i Stockholm, Florens och Tokyo. Vi dricker likadant kaffe i Seattle som i Malmö och Nairobi
För några år sedan skrev jag en artikel om vår ätstörda civilisation och om det som författaren och bonden Gunnar Rundgren i sin bok ”Den stora ätstörningen. Maten, makten miljön” kallar ”valfrihetsillusionen”. I en större svensk livsmedelsaffär finns upp till tjugotusen produkter, men många av dem är bara varianter på de fem dominerande grödorna: vete, majs, palmolja, socker och sojabönor, med tillsatta smakämnen och konsistensgivare, färgglatt paketerade. Produkterna produceras av en handfull företag som köper råvaror från några få geografiska områden.
De kulturella gemenskaperna ersätts av en global marknad för individualiserad konsumtion. Vi köper likadana saker från samma affärskedjor i Stockholm, Florens och Tokyo. Vi dricker likadant kaffe i Seattle som i Malmö och Nairobi. Massturismen sägs ha öppnat världen för allt fler människor. Hungriga på autenticitet vallfärdar turisterna – konsumenterna – till de historiska stadskärnorna. Där bor de som har mest pengar, där existerar den oidentifierbara ”charm” som det massproducerade maskinsamhället inte lyckats kopiera, där finns ännu detaljhandeln kvar, där beundrar turisten imponerande kyrkobyggnader från en era då man byggde för framtida generationer. Men dessa stadskärnor är inte representativa, de står som reliker från en försvunnen värld.
Parallellt med att biodiversiteten är under press försiggår en dramatisk reduktion av den globala kulturella mångfalden och de enskilda samhällenas estetiska nyansrikedom. Standardiseringen visar sig inte bara i byggnader och infrastruktur utan också som en genomgripande kulturell konformitet, som den danske bildkonstnären Morten Skriver formulerar det i sin bok ”Skönhetens befrielse. Förslag till en ekologisk estetik”. Han pekar på att krisen för biologisk mångfald speglas i den växande kulturella enfalden på livets alla områden.
Vi har roffat åt oss allt utrymme och alla resurser, ändå blir vi allt torftigare
När konsumtionen blivit alltings mening går nämligen meningen förlorad, och kanske är det den värsta förlusten av alla. För att stå ut med den bedövar vi oss med ännu mer konsumtion och intensiv materiell behovstillfredsställelse.
De skenbara paradoxerna fortsätter. Vi blir mer och mer lika och samtidigt allt ensammare. Ett sätt att döva ensamheten är genom engagemang för identitetsmarkörer av olika slag: sexuella, nationella, religiösa. Identitetspolitiken överröstar förlusten av en värld av verklig mångfald och pulserande liv. Men för att bevara – eller återskapa – en livaktig kultur, måste vi stå på levande grund, i ordets allra mest bokstavliga bemärkelse. Redan 2018 kom en studie som visar att vilda djur endast utgör fyra procent av alla däggdjur, resterande 96 procent utgörs av människan, hennes husdjur och boskap. Vi har roffat åt oss allt utrymme och alla resurser, ändå blir vi allt torftigare. Utan biologisk mångfald kommer vi att stå där med vår kulturella enfald.
Jag har inte sett en enda av mina vänner på sociala medier – varav en överväldigande majoritet är så kallade kulturarbetare – posta ett enda inlägg om den stora FN-konferensen om biologisk mångfald som nu pågår i Colombia. Jag vill påstå att där avgörs den viktigaste kulturfrågan i vår tid.
Läs mer:
Anita Goldman: Klimatapokalypsen är fatala bränder och översvämningar
Anita Goldman: Julen synliggör vår ätstörda civilisation
