Minneskavalkadernas helg är här. Vi summerar det gångna året och skapar kollektiva minnen genom att återberätta dem. På det individuella planet kan årets minnen förstås variera från de allra bästa – som ett barns födelse, en ny förälskelse eller ett friskhetsintyg efter svår sjukdom – till de allra tyngsta och svåraste. På det kollektiva planet dominerar svartsyntheten.
Men när vi säger att vi har förlorat hoppet, säger vi egentligen att vi har förlorat framtiden. Vi kan inte längre minnas den. Som Alice konstaterar i Lewis Carrolls ”Alice i Spegellandet”:
”Jag är säker på att mitt minne bara fungerar på ett sätt – jag kan inte minnas saker innan de händer.”
Och drottningen svarar: ”Det är ett dåligt minne som bara fungerar baklänges.”
Just nu och oerhört snabbt och drastiskt och på flera fronter samtidigt håller vi på att skapa en värld där det mänskliga minnet förpassas till maskinen. De gigantiska datacenter som används för att träna och driva detta utlokaliserade minne är ett av de mest energikrävande moderna it-projekten.
Kan vi lita på att mängden elektricitet som AI-modellerna slukar kommer att finnas till hands i en värld som redan nu hotas av energikris och koldioxidutsläpp? Vad händer med vår digitala minnesbank när energin för att driva systemen en dag tar slut?
Klimatförändringarna finns inte bara därute. De finns inom oss. Och de sprider sig
Redan i dag förstärker AI och digitaliseringen en global monokultur, där engelska och västerländska perspektiv dominerar, och stora delar av mänsklig kunskap lämnas utanför. Med framväxten av generativ AI – som tränas på denna tillgängliga digitala korpus – riskerar asymmetrin att förstärkas ytterligare. Så skriver Deepak Varuvel Dennison, forskare vid Cornell University i Ithaca, USA, i en lång artikel i The Guardian. Han forskar om vad som krävs för att designa ansvarsfulla AI-system.
Systemen tränas i dag på enorma datamängder av texter från källor som böcker, artiklar, webbplatser och transkriptioner. Men ”träningsdatan” är långt ifrån summan av mänsklig kunskap. En studie från 2020 visade att 88 procent av världens språk redan är så allvarligt försummade inom AI-tekniken att det skulle krävas en enorm, troligen omöjlig, insats för att få dem ikapp.
Varje språk bär på hela världar av mänsklig erfarenhet, århundraden av specifik lokal kunskap.
I den antika grekiska mytologin flyter Lethe, glömskans flod, genom underjorden och delar namn med glömskans och omedvetenhetens gudinna. Alethea är ordet för sanning. Eller icke-glömska, där första bokstaven ”a” bildar ett negationsprefix.
Motsatsen till sanning är alltså inte lögn, utan glömska.
Klimatförändringar orsakar minnesförlust. Särskilt neurodegenerativa sjukdomar kommer att skjuta i höjden.
”Det är hjärnans uppgift att modellera världen som den är. Och världen muterar. Och vi muterar med den. När värmen stiger blir vi mer misstänksamma, paranoida, oroliga, deprimerade, distraherade, nihilistiska och arga.”
Så skriver Clayton Page Aldern, som lämnade neurovetenskapen för att bli miljöjournalist. I sin bok ”The weight of nature. How a changing climate changes our brains” redogör han för forskning som visar hur fossilbränsleinducerade förändringar – från stigande temperaturer till extremväder och förhöjda nivåer av atmosfärisk koldioxid – förändrar vår hjärnhälsa och påverkar allt från minne och exekutiv funktion till språk, identitetsbildning och till och med hjärnans struktur.
Forskarna analyserade 28 vardagliga termer kopplade till naturen, som ”knopp”, ”äng” och ”näbb”. Mellan år 1800 och 2019 minskade användandet med mer än 60 procent
Ett kusligt exempel kommer från New York, där forskare undersökte hur stress under graviditet påverkar fostret – ett notoriskt svårforskat område. Men just då, i oktober 2012, svepte superstormen Sandy in över staden, vilket gav forskarna möjlighet att följa barn vars mödrar varit gravida under stormen. Efter tio års uppföljning publicerades häpnadsväckande resultat: barn som exponerats prenatalt för Sandy hade en kraftigt ökad risk för psykiatriska tillstånd jämfört med kontrollgruppen. Symtomen kunde märkas redan i förskoleåldern.
Clayton Page Aldern sammanfattar: ”Klimatförändringarna finns inte bara därute. De finns inom oss. Och de sprider sig.”
Vi förlorar biologisk mångfald i rasande snabb takt. Men för den majoritet av världens befolkning som sedan 2007 lever i städer, ofta utan daglig kontakt med naturen, märks förlusten sällan. Vem ska minnas vad som gått förlorat? Vem ska ens kunna formulera dem?
En studie publicerad i tidskriften ”Earth” undersökte förekomsten av naturrelaterade ord i engelskspråkiga böcker, med hjälp av en Google-databas. Forskarna analyserade 28 vardagliga termer kopplade till naturen, som ”knopp”, ”äng” och ”näbb”. Mellan år 1800 och 2019 minskade användandet med mer än 60 procent.
Förlusterna av biologisk mångfald upplevs inte som lika chockerande och akuta som de i verkligheten är
Ordval speglar vad människor lägger märke till, värderar och skriver om. När biologisk mångfald försvinner riskerar vi så småningom att förlora språket för att beskriva och förstå förlusten. Vi kommer att bli människor utan kapacitet att läsa landskapet.
Man kan redan skönja en motståndsrörelse mot minnesförlusterna.
På Substack följer jag kontot ”How to go home”, där journalisten och skribenten Eleanor Robins har tagit initiativ till en Memory Club, vilken får allt fler entusiastiska medlemmar. Man åtar sig att välja ut en litterär klassiker och lära sig den utantill.
Naturligtvis påminns man om bokmänniskorna i Ray Bradburys ”Fahrenheit 451”, där huvudkaraktären Guy Montag flyr sitt arbete som brandman med uppdrag att bränna upp alla böcker. Utanför staden möter han en grupp intellektuella landsflyktingar. Var och en har förbundit sig att memorera en hel bok. Tillsammans bildar de ett levande bibliotek, där varje person ”är” en bok.
Eleanor Robins valde själv att memorera första sången av Dantes ”Den gudomliga komedin”. Till en början såg hon det hela som ett sätt att protestera mot AI och dess lagring av minne i externa minnesbanker. Men när Dantes ord började sätta sig i kroppen på henne, och hon tillsammans med honom gick ut i den mörka skogen, upptäckte hon att upplevelsen rymde något mycket djupare.
Mina barn, födda i slutet av 1980-talet, behövde aldrig lära sig sånger, dikter eller psalmer utantill – sådant betraktades nog som reaktionärt då. Samtidigt slås jag av hur alla kulturer genom historien har traderat ramsor, sånger och berättelser, från generation till generation – en polyfon värld.
Det är i dag nästan endast hos religiöst utövande människor som texterna verkligen tar plats i kroppen, vare sig det är hos buddistiska munkar, katolska nunnor eller ortodoxa judar. När jag levde i Jerusalem var inget roligare än att gå till de små kvarterssynagogorna på sabbaten. Ofta var det någon församlingsmedlem som ställde sig upp och spontant lade ut sina tankar om veckans Tora-avsnitt. Man rekapitulerade inte själva berättelsen utan tog för givet att alla redan kunde den. Avundsjukt reflekterade jag över vilken rikedom detta var – att så många människor delade en sådan skatt av traderade mytologiska berättelser, att de kunde identifiera sig med och brodera ut dess karaktärer.
En av anledningarna till att jag älskar Sara Lidmans författarskap är att hon skildrar människor i den västerbottniska avkroken – personer med begränsad skolgång som ändå rör sig suveränt i den bibliska textmyllan och låter dess gestalter bli en del av den dagliga samvaron.
I dag är det kanske endast julevangeliet som fortfarande fungerar som en gemensam berättelse från vår mytologiska urberättelse, den bibliska. Snarare är det nog Astrid Lindgrens utslitna devis i böckerna om Pippi Långstrump, ”om man är mycket stark måste man vara mycket snäll”, som är den minsta gemensamma nämnare från vilken vi som nation förstår vad det är att vara människa.
Lider du av Shifting baseline syndrome (SBS)? Svaret är att alla förmodligen gör det. Det är inte ett medicinskt begrepp utan myntades 1995 av marinbiologen Daniel Pauly. Med utgångspunkt i förlusten av biologisk mångfald hos fiskbeståndet noterade han att varje ny generation uppfattar det som råder i deras egen barndom som det normala. Varje generation utgår från den försämrade versionen som sin standard. Förlusterna av biologisk mångfald upplevs alltså inte som lika chockerande och akuta som de i verkligheten är.
Vi kan inte tända någon eld, vi kan inte be och vi känner inte heller till platsen, men vi kan berätta en historia om det
George Monbiot, den kända miljöjournalisten på The Guardian, har skrivit mycket om det här syndromet. ”Vi har förlorat nästan allt, och ändå ser vi det som normalt och naturligt”, säger han i en intervju: ”Och detta slutar inte vid miljöförstöring. Jag har använt det i politisk mening, för att säga: Varför accepterar människor tyranni och despotism och demokratins urholkning? Det är för att du normaliserar allt som omger dig.”
I sin bok ”Den judiska mystiken” återberättar Gershom Scholem en klassisk chassidisk legend som tar sin början när den store 1700-talsmystikern Baal Shem Tov ska uträtta en hemlig handling till de skapade varelsernas gagn. Han uppsöker en bestämd plats i skogen, tänder en eld och ber, försjunken i mystisk meditation. Och allt sker som han föresatt sig.
När Maggiden från Meseritz en generation senare ska göra samma sak, uppsöker han samma plats i skogen och säger: ”Eld kan vi inte längre tända, men be kan vi”. Och allt går väl. Ytterligare en generation senare ska Rabbi Mosche Leib från Sassow utföra samma gärning. Även han går ut i skogen och säger: ”Vi kan inte längre tända någon eld och vi känner inte heller de hemliga meditationerna som ger bönen liv, men vi känner till den plats i skogen där allt detta hör hemma, och det måste räcka.” Och det räcker.
När Rabbi Israel från Rischin ytterligare en generation senare ska utföra handlingen, sätter han sig på en stol och säger: ”Vi kan inte tända någon eld, vi kan inte be och vi känner inte heller till platsen, men vi kan berätta en historia om det.” Och hans berättelse får samma verkan som de tre andras gärningar.
Fortsätt berättelserna. De har en verkan. Gott nytt år.
Läs fler texter av Anita Goldman och fler essäer
