S som i Same och Sápmi. Nu kommer den tredje romanen på bokstaven S i Ann-Helén Laestadius Sápmitrilogi: ”Skam”, efter ”Stöld” och ”Straff”. ”Stöld” var en drivande roman om en blottlagd samisk verklighet och den ilade i kroppen. Boken tog sig ut i världen, berättelsen hamnade till och med på Netflix, som film.
Eftersom romanerna har paketerats som en trilogi är det svårt att inte jämföra dem. I ”Stöld” fick Laestadius, tidigare kriminalreporter och ungdomsboksförfattare, snabbt upp farten och intensiteten. Nioåriga Elsa är med om en traumatisk händelse, bevittnar hur hennes egen, kära ren dödas av en samehatande man. Romanen vibrerar kring detta brott och utvidgas till en historia som blir allt mer intressant och upprörande.
”Skam” är en annan sorts bok. Den är mer vänd inåt, mot familjen. Den har inte samma driv och tempo utan dröjer vid beskrivningar av svåra och sårade relationer i den nära släkten. Marina, bokens huvudperson, kommer hem till Kiruna och börjar jobba i matbespisningen. Berättelsen åker sedan fram och tillbaka mellan årtalen och fixerar händelser som visar sig betydelsebärande i hennes liv som barn och ung.
I centrum finns Marinas familj och hennes fundamentalistiskt religiösa farbror Sture och faster Helmi. Deras dotter Eva är Marinas jämnåriga kusin och barndomsvän, men den vänskapen krossas av pressen på levnadsregler från Evas föräldrar, de stränga laestadianerna, som skickar släkt och vänner till helvetet med jämna mellanrum. Vissa personer vet som bekant att de alltid har rätt och Eva gör ett ”avslut” med sin kusin – här finns ingen nåd.
Vi följer den unga Marina fram och tillbaka genom åren, får del av hennes förvirring, osäkerhet och ilska
Ann-Helén Laestadius är ättling till väckelseprästen Lars Levi Laestadius som under 1800-talet grundade en trosriktning som lever vidare med bland annat speciella föreställningar om vad som är ”synd”. Där återfinns preventivmedel, kortspel, smink, dans, tv, gardiner (djävulens kalsonger). Barnen i den här boken får till exempel inte läsa eller titta på Astrid Lindgrens berättelse om Madicken och det är i de trosvissas ögon väldigt illa att Marinas morföräldrar lägger patiens.
Hennes föräldrar har utan att göra väsen av saken lättat på trosmoralen. Men farbroderns barnrika och beskäftiga familj har tagit på sig uppgiften att fösa in dem på den rätta vägen, vilket innebär en hel del hemlighetsmakeri och tigande, något som blir svårnavigerat för Marina.
En jämnårig pojke, Daniel, är från unga år föremål för både Marinas och Evas passion, vilket krånglar till allting ytterligare. Marina har dessutom en avancerad och frigjord väninna, Ingela, som inte har mycket till övers för de religiösa förbuden. Hon blir därför både befriande och destruktiv. Och ett beläte för farbroderns familj.
Vi följer den unga Marina fram och tillbaka genom åren, får del av hennes förvirring, osäkerhet och ilska. Men efterhand också hennes allt tydligare riktning. Hon rör sig längre bort från det förbjudande laestadianska och närmare moderns samiska tradition och ursprung. Även där finns skammen, en förnekad tillhörighet, moderns hemliga år i nomadskola, en samehatande husmors våldsamhet och ärret efter en sprucken läpp.
Marina växer alltså upp med en skam från två håll. Från faderns familj och från moderns. Men hennes snälla mormor och moster och deras samiska ord och uttryck värmer romanen och laddar successivt kraften ur laestadianernas påverkansmission.
Vägen in i psykologiska tillstånd krävs en subtilitet, som tyvärr saknas i texten. Det måste till mer för att få läsaren att förfäras eller bli indignerad
Intensiteten från de tidigare böckerna, framför allt ”Stöld”, är utbytt mot en långsammare berättarteknik som nog avser att pejla lite djupare. Men här får författaren inte riktigt med mig. Språket räcker inte till. Det blir lite kantigt och yxigt, övertydligt och förgrovat. Vägen in i psykologiska tillstånd kräver en subtilitet, som tyvärr saknas i texten. Det måste till mer för att få läsaren att förfäras eller bli indignerad.
Jag väntar i flera hundra sidor på att romanen ska lyfta; det är först i slutet som det ibland bränner till några gånger. Men då känner man att Ann-Helén Laestadius verkligen har gåvan att skapa spänning och dramatik och förmedla ett levande engagemang för de i Sverige skamfullt behandlade samerna. Den talangen kommer hon säkert att kunna förvalta i kommande böcker.
Läs fler texter av Maria Schottenius och fler recensioner av aktuella böcker.
