Det var inte länge sedan frågan om kemisk kastrering av sexualförbrytare var ett populistiskt utspel från partier på politiska högerkanten. Men i och med att både Moderaterna och Socialdemokraterna nu öppnat för möjligheten har förslaget fått riksdagsmajoritet, och därmed blivit ett reellt kriminalpolitiskt alternativ.
Medan jag skriver detta juckar vår unghund ihärdigt mot mitt ben. Grannens tik löper och han är helt tokig. Klipp klipp, säger min man hotfullt och ger hunden en sträng blick. På något plan går budskapet fram, och hunden lägger sig lydigt. Att korrigera så kallade beteendeproblem hos djur med kastrering är inte särskilt kontroversiellt, men vad gäller människor blir lagstiftningen mer komplicerad.
Det finns ett flertal studier som visar att testosteronhämmande läkemedel (i strikt mening är det inte kastrering) kan minska risken för återfall i sexualbrott, även om det vetenskapliga underlaget fortfarande är begränsat. Dessa läkemedel utvecklades för behandling av hormonberoende cancerformer, som prostatacancer, och är inte godkända för något annat användningsområde. När de ändå används i kriminalpolitiskt syfte varierar lagstiftningen kraftigt. I vissa länder, som Polen och Sydkorea, är behandlingen ett direkt straff. I andra kan den vara en del av villkorlig frigivning. I Sverige ges denna typ av läkemedel enbart som frivillig behandling, det vill säga om gärningsmannen själv önskar det.
Michel Foucaults klassiska studie ”Discipline and Punish – The Birth of the Prison” beskriver hur straffsystemet i det förmoderna Europa riktades mot kroppen genom offentliga avrättningar, prygel och andra kroppsstraff. I samband med upplysningstiden förändrades detta, straff skulle inte längre skrivas in i kroppen utan riktas mot själen. Inte nödvändigtvis en själ i religiös mening, utan föreställningen om en rationell och beslutskapabel individ.
Det moderna straffet är inte en avskräckande blodshämnd, utan ett system för att disciplinera och rehabilitera. Det moderna systemet, enligt Foucault, är inte nödvändigtvis mindre grymt än det gamla, bara mer diskret.
När Thomas Bodström och Hanne Kjöller diskuterade frågan om kemisk kastrering i morgonsoffan menade den sistnämnda att rätten att freda sin kroppsliga integritet är central, och att man inte bör kunna ge människor läkemedel mot deras vilja. ”Med risk för att få tiotusen hatmail”, sade hon, ”ska jag säga att pedofiler också är människor.”
Argumentet om mänskliga rättigheter återkommer ofta i debatten, men flera bioetiker har påtalat att en biologisk intervention kan vara en mer human bestraffningsmetod än ett långt fängelsestraff. Att inte utdöma något straff alls är inte ett alternativ. Och vad är det egentligen som fängslas om inte kroppen?
Man kan hävda att det viktiga är huruvida huden penetreras, att det är något med kroppens själva insida som måste vara fredat. Men varför?
Man kan hävda att det viktiga är huruvida huden penetreras, att det är något med kroppens själva insida som måste vara fredat. Men varför? Det finns inga specifika skrivningar om detta i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Helsingforsdeklarationen föreskriver att medicinska behandlingar ska ges med informerat samtycke, men då handlar det om forskning, inte straffrätt.
Inom psykiatrin ges läkemedel legalt utan samtycke, i syfte att skydda patienterna själva och andra. Det görs för patientens egen skull och inte som straff. Man förutsätter helt enkelt att patienten inte vill skada någon, inte egentligen. Det skadliga beteendet är ett resultat av sjukdomen.
Att göra tvingande medicinska ingrepp som kan påverka fertiliteten är känsligt. Givin’ rashygien energy, som min dotter skulle ha sagt. Det är därför viktigt att påtala att behandlingen är reversibel. Att det finns sexualförbrytare som frivilligt väljer att genomgå denna typ av behandling tyder också på att de själva lider av sitt beteende.
Lagen förutsätter att individer begår brott som ett resultat av fria val, för vilka de kan utkrävas ansvar. Den som inte bedöms kunna vara ansvarig för sina handlingar döms till rättspsykiatrisk vård. Men gränsen för vilka beteenden som utgör sjukdom är otydlig och sexualbrott hamnar i ett slags gränsland. Att vara man är, trots allt, inte en sjukdom.
Om orsaken till brott är biologisk, faller den upplysningsidé om fri vilja och ansvar som hela straffsystemet bygger på. Kan sexualförbrytare över huvud taget anses beslutskompetenta nog att ta ansvar? De var ju, enligt den eventuellt kommande lagen, slavar under sitt testosteron. I praktiken vilar hela rättsstaten på en paradoxal kompromiss: vi vet att människors handlingar påverkas av krafter bortom deras kontroll, men vi avkräver ansvar som om det vore fria val.
Med tanke på att den överväldigande majoriteten av våldsbrott begås av just män skulle man kunna fundera på om inte testosteronhämmande läkemedel borde ges till alla män i förebyggande syfte. OBS! Detta är naturligtvis inte ett seriöst menat förslag, så håll i hatbreven tills vidare. Poängen är att illustrera vad som händer om argumentet drivs till sin spets.
Det är inte svårt att föreställa sig en teknokratisk dystopi där människor medicineras till fogliga medborgare
I samband med att läkemedelsutvecklingen går framåt kanske andra typer av kriminalitet också kan behandlas. Kanske kan vi då förlägga diagnos och behandling till privata aktörer? Det är inte svårt att föreställa sig en teknokratisk dystopi där människor medicineras till fogliga medborgare.
Men riktigt så bra fungerar inte heller någon medicinsk behandling. Psykiatrikern Christoffer Rahm, som forskar om pedofili, nyanserar bilden av antilibidinala interventioner genom att påtala att det förvisso är en effektiv behandling, men att sexualbrott mot barn aldrig går att bara medicinera bort. Sexualiserat våld är också en form av maktutövning och en del av en samhällsstruktur baserad på ojämlika maktrelationer.
Systematiskt spridande av barnpornografi kan exempelvis inte ses som ett infall av okontrollerad sexualdrift, utan kräver planering, teknisk kunskap och ett aktivt deltagande i kriminella nätverk. Handel med kvinnors kroppar sker som bekant även på högsta politiska nivå. Det går helt enkelt inte att ensidigt skylla brottslighet på vare sig biologi eller samhälle.
Det är egentligen här det stora problemet ligger: Om vi ska börja använda testosteronhämmande läkemedel som straff måste vi vara säkra på att de faktiskt fungerar. Kemisk kastration får inte vara en blodshämnd eller avskräckande manöver, utan måste i så fall diskuteras som en potentiellt effektiv behandling som minskar lidande för samtliga parter. Att skydda människor från andra människors våld är trots allt den moderna rättsstatens huvudsakliga uppgift.
Läs fler texter av Anna Grönlund.
