Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Normalt sett ser jag sällan sjukhusserier. Det är helt enkelt inte kul längre. Jag hakar upp mig på felaktigt utförd hjärt-lungräddning, fjantiga kärlekshistorier och överdramatiserade händelseförlopp. Men ”The Pitt” är annorlunda. Den flerfaldigt prisbelönta amerikanska serien utspelar sig på en akutmottagning i Pittsburgh under vad som förefaller vara universums sämsta arbetspass.
”The Pitt” är en av HBO Max mest sedda originalserier och har 8,9 i betyg på IMDB. På många sätt är det märkligt. Seriens första säsong följer inte konventionell amerikansk dramaturgi. Alla arbetar tillsammans. Det finns ingen tydlig antagonist annat än vårdplatsbristen och världen utanför sjukhuset, som bidrar med en strid ström av patienter. Samtliga skolboksexempel på worst-case-scenarion.
Serien har kallats hyperrealistisk. Jag kan hålla med. Fallen är medicinskt korrekta in i minsta detalj, kostnaden för medicinska konsulter måste ha varit enorm. Serien har dessutom en tydlig didaktisk ambition där beslutsfattandet blir en del av dramaturgin. Varför måste vissa vänta så länge på akuten? Varför får en patient ECMO och nästa inte? Ämnen som organdonation och komplexiteten kring avslutande av livsuppehållande behandling presenteras med värdighet och värme.
Den konstanta närvaron av läkarstudenter är ett berättargrepp som gör att varje beslutsprocess och procedur förklaras. Alla underläkare kan sekundsnabbt redogöra för patofysiologi och föreslå behandling.
Visst, det går alldeles för snabbt, alla får hjärtstopp och replikerna är för rappa, givet de gravallvarliga situationerna. Säsongerna utspelar sig under ett enda arbetspass, och innan lunch har det redan anlänt tillräckligt många en-på-miljonen-situationer för att räcka en verklig läkares hela arbetsliv. Tyvärr gör detta dramat mycket läkardrivet. Med enstaka undantag reduceras sjuksköterskor till livlösa bikaraktärer. Det är synd, deras arbete hade förtjänat mer plats.
I ”The Pitt” hotas akutmottagningen att köpas upp av en privat entreprenör eftersom den mätbara patientnöjdheten inte är tillräckligt hög
Men styrkan i ”The Pitt” ligger inte i hanteringen av sjukdomsfallen, utan i hur serien låter akutmottagningens sociala problem och moraliska komplexitet bära berättelsen. Arbetet framställs som en ständig balansgång mellan ansvar och otillräcklighet, där beslut måste fattas på medicinska grunder och utifrån etiska prioriteringar, i konflikt med anhöriga och sjukhuschefers önskemål.
”The Pitt” är också en tydlig kritik av ett mardrömslikt amerikanskt sjukvårdssystem. Seriens huvudsakliga tillgång är inte realismen, utan hur dramat erbjuder ett tvärsnitt av den amerikanska sjukvårdsorganisationen. I USA är vård i praktiken beroende av privata försäkringar, ofta knutna till anställning. Alla behandlingsbeslut kan ifrågasättas av aktörer utanför vårdrummet. I ”The Pitt” hotas akutmottagningen att köpas upp av en privat entreprenör eftersom den mätbara patientnöjdheten inte är tillräckligt hög.
Som svensk läkare slipper jag lyckligtvis krångel med begränsad aborträtt och oförsäkrade patienter, men en stor del av problematiken går att översätta även till svenska förhållanden. Jag har tillbringat alltför många timmar på akuten med att jaga vårdplatser till svårt sjuka äldre som inte passar någonstans. Alla avdelningar är överbelagda. Det saknas sköterskor och pengar.
I sin mycket läsvärda reportagebok ”Åk till akuten” beskriver Fanny Nilsson en svensk sjukvård präglad av kronisk överbeläggning och orimlig arbetsbelastning. Etiska kompromisser är inte undantag utan en del av vardagen. Den som ifrågasätter arbetsvillkor eller prioriteringar kallas illojal. Nilsson pekar på ett systemfel som varken kan skyllas på patienterna eller personalen. Från politiskt håll framstår det ofta som om vårdplatsbristen beror på att friska människor söker akuten. I verkligheten handlar det om något helt annat.
Jag hann aldrig arbeta kliniskt innan New Public Management och privatiseringsreformerna hade tagit över. Mina första kliniska pass gjorde jag på ett privatdrivet akutsjukhus där vi snabbt fick lära oss hur man maximerar vårdproduktion och vilka diagnoskoder som skulle användas för att få ut så mycket skattefinansierad ersättning som möjligt.
Systemet fungerar just därför att personalen gång på gång överskrider sina egna gränser, eller tröttnar. Om jag överlever det här, tänkte jag under pandemin, då slutar jag. Jag hittar ett kontorsjobb där jag kan skriva och jobba hemifrån. Och så blev det. Nu är det tre år sedan jag senast tog en jour.
Jag saknar det, jag saknar allting. Snicksnacket med gamla rutinerade sköterskor. Att få skäll för att man smulat på överläkarens skrivbord
Kanske kommer jag tillbaka någon gång. Akutsjukvård är, som överläkaren och ”The Pitts” huvudperson Dr Rabinovitch, konstaterar i första säsongens första avsnitt, ”jobbet som bara fortsätter att ge: mardrömmar, magsår, självmordstankar.” Ändå längtar jag till akuten så att det gör ont. Jag saknar det, jag saknar allting. Snicksnacket med gamla rutinerade sköterskor. Att få skäll för att man smulat på överläkarens skrivbord. Känslan av att delta i själva livet, även om det är rått och plågsamt och helt oförställt.
I första säsongens sista avsnitt blir samarbetet och kamratskapet allra tydligast mot slutet, när en masskadesituation ställer allt på sin spets. Alla arbetar tillsammans, som en myrstack. Jag tror, utan att veta säkert, att det är denna beskrivning av människor som vill väl som har bidragit till seriens popularitet. När den verkliga verkligheten ter sig alltmer grotesk och motsägelsefull erbjuder serien en krass, vacker värld med tydliga moraliska imperativ. Gör gott. Se patienten. Ta ansvar. Ibland är det helt enkelt inte svårare än så.
Läs intervju med Noah Wyle, huvudrollsinnehavare i The Pitt.
