När Anna Järvinen föreslår att vi ska ses på kaféet Ekberg på Bulevarden i Helsingfors tänker jag att det säkert är hennes stamställe när hon besöker Helsingfors. Hon har ju trots allt skrivit en sång om just Bulevarden, som hon i sin debutbok ”Dröm natten till i dag” kallar för sin favoritgata. Men hon erkänner att hon bara varit på Ekberg ett par gånger tidigare, och då i vuxen ålder. Då hon som barn ännu bodde i Helsingfors, innan familjen flyttade till Sverige, brukade hennes mormor ta henne till Fazers kafé i stället.
– Men jag älskar Bulevarden och romantiserar den väldigt mycket.
Gatan är dessvärre inte särskilt romantisk den här dagen. Morgonens snöfall har bytts mot regn och vinden får paraplyer att vändas ut och in. Järvinen är på turnébesök i Finland med albumet ”Sex” som hon släppte i höstas och i januari publiceras hennes andra roman, ”Otrygg”. Båda verken har uppkommit organiskt.
– Jag planerar aldrig något på förhand, utan livet händer och sedan blir det konst. Komponerandet och skrivandet är det bästa sättet för mig att stå ut med svåra upplevelser.
Länge var det främst musiken som nådde offentligheten, men 2020 debuterade Järvinen även som författare med den fragmentariska romanen ”Dröm natten till i dag”. I Järvinens drömska, lyriska prosa är det lätt att hitta släktskapet till hennes sånglyrik. När jag frågar om det alltid är tydligt för henne om det hon skriver ska bli en låt eller en del av något längre svarar hon att det varierar, men att skrivandet funnits i grunden för hennes skapande sedan barndomen.
– Jag fick en dagbok när jag skulle fylla åtta och sedan dess har jag egentligen skrivit varje dag.
Däremot konstaterar hon att skapandeprocesserna i andra avseenden kan se väldigt annorlunda ut.
– Musiken är social på ett annat sätt än skrivandet. Jag har känt mina musiker i 20 år och ger dem helt fria händer att tolka ljudvärlden. Det går inte att planera, man måste spela fram det. Det är en väldigt öppen kreativ process, och det är det som gör det roligt.
Låtarna på det nya albumet har tillkommit under de fyra senaste åren. Järvinen berättar att hon oftast bara ”håller på och skriver en massa låtar”. Vad det kommer bli är svårt att avgöra medan processen pågår, det är oftast först efteråt som hon kan säga något om helheten.
Albumet ”Sex” tycker hon själv att påminner lite om både hennes allra första skiva från 2007, ”Jag fick feeling”, och det tredje albumet ”Anna själv tredje” från 2011. På båda medverkar dessutom delvis samma musiker som nu, bland annat delar av Dungen.
– Jag tycker att det finns en bredd och spontanitet i låtarna. Här finns en hel del improvisationer och liveinspelningar från studion, men också några låtar som är helt producerade i studion.
Till skillnad från samarbetet med musikerna har Järvinen i redigeringsprocessen med romanerna själv fått arbeta fram formen. Men också här har skrivandet utgått från det intuitiva.
– Det är som när jag gör musik, det bara kommer en massa saker och jag har ingen aning vad det handlar om. Sedan har jag så klart redigerat manuset hundratals gånger och försökt få till en rytm och ett innehåll som fungerar. Men det bygger på intuition från början.
I den kommande boken ligger fokuset på en mamma som insjuknar i demens och en dotter som genom sjukdomsförloppet bearbetar modersrelationen. Det är frågan om en autofiktiv text som Järvinen berättar att den initierades av att hennes mamma diagnostiserades med Lewykroppsdemens.
– När hon försvann mer och mer in i den här dimman så började jag sakna henne. Då märkte jag att den känslan alltid varit närvarande, att det varit en väldigt stor del av mitt liv att sakna min mamma. Boken är ett utforskande av varför jag är så otrygg helt enkelt.
Just mor–dotter-relationernas ambivalens är ett ämne som i litteraturen tycks helt outtömligt, vad tror du det beror på?
– I vårt fall handlar det nog om något slags rädsla för närhet, från hennes sida. Det är en närhet som var naturlig för mig som barn, men som jag ganska fort lärde mig inte var helt välkommen.
– Sedan handlar det om att ens mamma ofta kan genomskåda en. Det är spännande att det fortsätter nu när jag är över 50. Den här åldern är nästan som en ny pubertet. Jag har ofta tänkt att puberteten är som när Adam och Eva äter av äpplet, att man helt plötsligt ser att man är naken, man blir självmedveten. Något liknande händer nu när man närmar sig klimakteriet. Det är ett fruktansvärt tillstånd, men väldigt intressant.
Genom utforskandet av mor–dotter-relationen blir också åldrandet ett centralt tema i ”Otrygg”. Järvinen är inte ensam om att just nu behandla ämnet. Också exempelvis Filip och Fredriks filmsuccé ”Den sista resan”, som för övrigt även förekommer i ”Otrygg”, kretsar kring en åldrande förälder – och ett vuxet barns känslor inför detta.
Är det ett sammanträffande, eller finns det ett slags momentum i kulturen för det här temat just nu?
– Jag tror att det kan handla om att vi i min generation har varit ganska barnsliga. Jag har jobbat som lärare och sett hur målinriktade de yngre generationerna är. Men många av oss som var tonåringar på 80-talet hade aldrig någon plan, alla ville bara vara fria. Att ha fast tjänst var det värsta skällsordet som fanns.
– Alltså vi har ju jobbat hårt hela tiden, men idén om att man kan vara ung och fri och inte riktigt behöver växa upp tror jag har varit förhärskande för min generation. Då blir det ju en chock när man plötsligt inser att ens föräldrar har blivit gamla. Så upplever jag att det åtminstone varit i Stockholm, men det kanske inte var så här i Helsingfors på samma sätt.
Järvinen återkommer i sina svar till jämförelser mellan Finland och Sverige. Den Sverigefinska identiteten är också ett tema som i högsta grad är närvarande i Järvinens konstnärskap, både på ett tematiskt plan och i praktiken. Exempelvis har hon gjort låtar på båda språken, och utöver en rad svenska artister även samarbetat med finska namn som Tapio Viitasaari och Olavi Uusivirta.
När jag frågar henne om vad hon anser om att Finland just nu verkar vara så trendigt i Sverige, säger hon att det ju är ”fantastiskt roligt” att artister som Markus Krunegård och Miriam Bryant plockat upp språket. Men uppfattningen om att det skulle röra sig om ett nytt fenomen vill hon dementera.
Visst har attityderna förbättrats sedan Järvinens barndom på 1970-talet, då de ensidigt negativa fördomarna om finländare florerade. Men samtidigt menar hon att det parallellt i Sverige länge funnit ett intresse och en vurm för det östra grannlandet.
– Finland har ju varit trendigt i Sverige i många perioder under mitt liv. Till exempel på 90-talet när jag var i tjugoårsåldern var Aki Kaurismäki och 22-Pistepirkko väldigt inne. Alla i mina kretsar älskade det här lite konstiga, galna Finland, det är ingen ny grej.
