Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Som nykomling i Berlin hade jag så mycket att lära mig att vissa viktiga saker hamnade i bakgrunden. Det tog till exempel åtta månader innan jag köpte en cykel.
Åtta förlorade månader. Att bo i Berlin utan att cykla är som att bo i Bourgogne och aldrig dricka rödvin.
Berlin, denna dysfunktionella stad där skolorna är utan lärare, folk lämnar sina trasiga dammsugare på gatan och S-Bahn har avbrott stup i kvarten finns det ett område som verkligen fungerar: Du kan ta dig vart som helst med cykel. Det kommer att finnas en cykelväg.
Kanske rentav en väg som bär syn för ett av tyska språkets vackraste ord: Fahrradstraße. Det betyder cykelgata och då har du hela gatan för dig själv. Inte en bil i sikte.
I postsojvetiska länder är cykeln en statuspryl för rika. Inte ett transportmedel från punkt A till punkt B. Jag hade bott i den här sortens länder så länge att jag glömt vilket förnämt urbant färdmedel cykeln är.
Man tar sig dit man vill, när man vill. Miljövänligt, koldioxidfritt. Man ser stan på ett helt annat sätt än då man åker tunnelbana. Man behöver aldrig leta efter en p-plats. Man får motion.
Men det fungerar bara om det finns ordentliga cykelvägar.
I Berlin finns det inte bara utmärkta cykelvägar över hela stan. Dessutom är bilchaufförerna vana vid cyklister. Jag har ännu aldrig varit med om en berlinsk bilist som inte väjer för en cykel enligt reglerna.
Detta gjorde mig till en början oförställt häpen. I alla andra situationer älskar berlinska chaufförer att köra mot rött och göra livsfarliga manövrar. Kan det rendera dig i någon obetydlig fördel att ta en idiotisk risk? Los geht’s! (Då kör vi!)
Men inte när det gäller cyklisterna. Bilisterna blir inte ens lika arga på oss som de blir på varandra. Vi utgör en privilegierad grupp, när det gäller oss måste reglerna följas. Hur detta är möjligt förstår jag inte riktigt, men någon måste ha uppfostrat alla dessa Berlinchaufförer och den personen borde få Nobels fredspris.
Det går alltså inte att säga att servicenivån i gemen är lysande i Berlin. Tvärtom får man vänja sig vid en viss allmän otrevlighet.
Så kom vintern. Berlinsk vinter består framför allt av dimma och fukt, men ibland blir det minusgrader och nederbörd. Sedan blir det plusgrader, därefter minus igen. Isen på cykelbanorna är ett faktum.
Jag marscherar till vår cykelaffär i Tempelhof och köper dubbdäck. De monteras på en gång. Det är samma affär där jag köpte våra cyklar och där jag har dem på service. Om man lämnar in cykeln på morgonen är den nästan alltid klar samma dag. Jag har ännu aldrig haft ett problem som killarna på vår cykelaffär inte har kunnat lösa.
Det går alltså inte att säga att servicenivån i gemen är lysande i Berlin. Tvärtom får man vänja sig vid en viss allmän otrevlighet. Detta gäller framför allt om man behöver något som säljs på större affärskedjor.
Mindre affärer är något annat. Där går det att skapa personliga relationer, framför allt om man går dit ofta. Och det viktigaste: All service ligger på gångavstånd. Man behöver inte planera in den och inte förvarna. Det är bara att sticka sig in när man går förbi.
Jag cyklade några dagar med dubbdäck i snöblötan, sedan smalt snön bort och nu är cykelvägarna torra igen. Men dubbdäcken lämnar jag kvar tillsvidare. De är för övrigt förbjudna för bilar, men inte för cyklar.
I en annan stad hade jag lämnat cykeln hemma och tagit tunnelbanan så fort det började snöa. Nu kommer det inte på fråga. Med cykeln vet jag när jag är framme. Det vet man aldrig säkert med U- och S-Bahn.
Min tysktillverkade Rabeneick är vad journalisten behöver: en pålitlig arbetshäst. Så pålitlig att den gjorde mig till vintercyklist.
Läs fler texter av Anna-Lena Laurén
