Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vid min återkomst till Berlin efter jullovet upptäckte jag mörka fläckar i vardagsrumsparketten. Hyresvärden råkade besöka lägenheten någon dag senare och jag visade honom fläckarna.
Därpå skickade jag en rapport med vidhängande bild till fastighetsförvaltaren. Som rubrik för mitt meddelande skrev jag: Vattenskador. Ett ord som borde få vilken fastighetsförvaltare som helst att spetsa öronen.
Det gjorde bolaget. Efter nästan två månader.
I slutet av februari satt 600 passagerare fast i sex flygplan i München. På grund av ymnigt snöfall kunde planen inte lyfta. Normalt skulle passagerarna ha inkvarterats på hotell. Nu fick de i stället sitta inlåsta en hel natt i planen. Det saknades nämligen busschaufförer som kunde skjutsa dem till flygplatsen.
”Ett land som skryter med sin innovationskraft klarar inte av att samla ihop en handfull busschaufförer som är villiga att jobba utanför arbetstid”, skrev Frankfurter Allgemeine spetsigt.
Flygplatsen och Lufthansa utredde det skedda. Det visade sig att situationen hade gått att lösa. Man hade till exempel kunnat kalla in brandmän. Problemet var att ingen var villig att ”eskalera” situationen.
– Alla litade på att alla gör vad som är nödvändigt. Ingen försäkrade sig om att ärendet förs upp till nästa nivå, sade flygplatschefen.
”Det finns ingen fråga så liten att stalldrängarna kan fatta några egna beslut”
På vårt stall utanför Berlin ser jag ofta samma fenomen. Det finns ingen fråga så liten att stalldrängarna kan fatta några egna beslut. Om minsta detalj måste man konsultera stallägaren, som för att freda sig för alla frågvisa hästägare har blivit så barsk att man helst undviker att närma sig henne.
När min dotter gjorde sin prao på stallet kunde hon inte få arbetsuppgifter av någon annan än stallägaren. Om ägaren kom sent till stallet fick hon sitta sysslolös. Drängarna vägrade ge henne några uppdrag. De hade ju inte mandat. Var ägaren försenad fick min dotter således jobba över – för att kompensera för den tid hon suttit och väntat på uppgifter som aldrig kom.
I Tyskland lär sig anställda snabbt att om det fattas ett felaktigt beslut kommer skiten att rinna nedåt. Därför är det bäst att inte göra något.
Problemet har nationalekonomiska proportioner. Den tyska infrastrukturen, järnvägarna och broarna har tillåtits ligga för fäfot i decennier. Dilemmat har flyttats omkring mellan olika förvaltningsnivåer och till sist exploderat i form av broar som rasar i Dresden, ständiga pendeltågsavbrott i Berlin och kroniska tågförseningar i hela landet.
Tyskarna är ytterst medvetna om problemet. Pressen är skoningslös i sin kritik. Men det är svårt att ändra på invanda mönster.
Sju veckor efter mitt meddelande om vattenskadorna hörde fastighetsbolaget av sig. De var övertygade om att det var jag som hade åstadkommit problemet genom att lämna vatten på parketten.
– Jag sade ju att vattnet har kommit underifrån, svarade jag.
Bolaget skickade ut en firma för att kontrollera skadorna. Reparatörerna bekräftade mina misstankar – vattnet hade trängt upp underifrån och fara förelåg för vattenskador i våningen nedanför. De skulle höra av sig till fastighetsbolaget, som därefter skulle kontakta mig.
När jag inte hade hört något på tre dagar ringde jag fastighetsbolaget. Det hade inte fått någon information om skadorna.
– Det brukar ta några dagar för dem att skriva sin rapport, meddelade fastighetsförvaltaren.
– Förstår ni att skadorna kan vara stora och golvet måste rivas upp? Det är bråttom om ni vill begränsa omfattningen.
– Men fläckarna har i varje fall inte blivit större?
– Inte än.
– Vi hör av oss.
Jag väntar fortfarande.
Läs fler texter av Anna-Lena Laurén.
