Det kom som en gigantisk överraskning i lördags: den belarusiska diktatorn Aleksandr Lukasjenko släppte plötsligt 14 politiska fångar fria. Något liknande har ingen europeisk diplomat lyckats med sedan Lukasjenko med järnhand slog ned all opposition efter presidentvalet 2020.
Den mest kända fången, Siarhei Tsichanouski, hade suttit fängslad i fem år. Under de senaste tre åren hade han inte ens fått träffa sin advokat. Inte mottagit ett enda av alla de brev som familjen hade skrivit till honom. Fängelsevakterna lät honom inte ens köpa tvål och tandkräm i kiosken. Han tvingades sitta ensam i sin cell och bona golvet med trasa fyra gånger om dagen.
Vem befriade honom? Donald Trump. Medan han samtidigt bombade Iran.
Lukasjenkos fick snabbt sin belöning. Den kom samma dag i form av ett besök av Keith Kellogg, Trumps särskilda sändebud i Ukraina. Den belarusiska diktatorn sken över hela ansiktet då han tog emot Kellogg i sitt palats i Minsk.
– Titta vem som kommer! utropade Lukasjenko.
Han omfamnade Kellogg – en person han aldrig träffat – som om han vore en gammal vän.
Amerikanerna har naturligtvis ett mål med mötet. Det troliga är att Kellogg träffade Lukasjenko för att försöka hitta en öppning för fredsförhandlingarna i Ukraina. Belarusiska exilpolitiker säger att det sannolikt är Kreml som har planterat idén hos Trump.
Försöket har inga som helst utsikter att lyckas. Belarus är en fiende för Ukraina efter att ha upplåtit sitt territorium åt ryska trupper för anfall. De tidigare Minsk-avtalen är nuförtiden en svordom i Ukraina.
Men faktum avstår: 14 politiska belarusiska fångar, som helt och hållet saknade utsikter att någonsin bli frisläppta, är nu i frihet i Litauens huvudstad Vilnius.
Att Trump lyckades få till stånd detta är summan av många enskilda faktorer. Inte av hans demokratiska övertygelser. Han är helt ointresserad av de mänskliga rättigheterna i Belarus.
Men faktum kvarstår att det nu inte bara är Mellanöstern som dansar efter Trumps pipa. Också i rent europeiska frågor har Trump tagit ledningen. De politiska förföljelserna i Belarus är en djupt europeisk angelägenhet, situationen för samvetsfångarna förfärlig. Över 1 000 sitter kvar i fängelserna. Deras öde får nu en helt annan aktualitet då fångarna själva kan berätta om hur de behandlas.
Det fanns en tid då Bryssel hade hävstänger man kunde utnyttja mot Lukasjenko för att tvinga fram eftergifter, frigivning av fångar, större svängrum för oppositionen.
Det har man inte längre.
Siarhei Tsichanouskis utmärglade uppenbarelse är en skam för hela EU.
