Dagens Nyheter är min egen tidning, men ibland när jag läser den kan jag känna ett konstigt främlingskap. Det är när vi har artiklar om hur man ska maxa allt. Maxa din pension, maxa din föräldraledighet, maxa ditt skatteavdrag.
I Sverige tror man alltid att höga förväntningar lönar sig. I Finland är det tvärtom. Höga förväntningar är ett tecken på att man inte förstått något om livet. Oklokt. Det kan inte vara någon slump att ordet ”maxa” inte alls är ett begrepp i Finland på samma sätt som i Sverige, vare sig på finska eller svenska.
I år har vi än en gång blivit utsedda till världens lyckligaste folk, för åttonde året i rad enligt en FN-rapport. Sverige ligger också högt – plats 4 av 147. Ändå är det Finland som hamnar i topp, år efter år.
Orsaken är enkel. Om du tror att allt går åt skogen, eller åtminstone delvis åt skogen, så blir du inte besviken.
Det här leder ofta till kulturkrockar mellan svenskar och finländare. År 2013 gjorde jag en intervju med Finlands dåvarande president Sauli Niinistö för Svenska Dagbladet. Fotograferade gjorde Hufvudstadsbladets fotograf Tor Wennström. När artikeln publicerades i tidningen var jag lite förvånad över att den inte fick så stort utrymme som jag ansåg den vara värd.
– Jag sade till svenskarna att de inte ska vänta sig fler än högst en eller två bra bilder, meddelade mig Wennström.
– Är du inte klok!? Så ska man aldrig säga i Sverige! Man säga: ”Min grej blir bäst i världen!”, utbrast jag.
– Jag ville dra ner förväntningarna för att sedan kunna överraska dem.
Den stackars fotografen trodde att det finländska idealet – var ödmjuk och låt arbetet tala för sig – fungerar i Sverige. Det gör det inte. I Sverige är höga förväntningar en del av jobbet. Det finns en mycket större tro i Sverige på att saker och ting blir som man säger att de ska bli.
Många finländare har svårt att förstå varför Sverige så länge debatterade huruvida vraket efter Estonia borde bärgas. Det var klart på ett tidigt stadium att det skulle bli omöjligt. Men eftersom statsminister Ingvar Carlsson i ett oförsiktigt ögonblick lovat detta levde övertygelsen kvar om att det skulle gå. Statsministern hade ju sagt det.
Jag undrar om det här förklarar varför inga finländska ministrar säger att det kan bli krig, medan svenska ministrar gör det. I Finland betraktar man det som överflödigt, vi hade krig senast för 80 år sedan och alla förstår ändå vad det handlar om. I Sverige tycks det finnas en tro att utan förväntningar på att det blir ett krig går det inte vaska fram pengar till försvaret.
Finländare förväntar sig alltid det värsta, förbereder sig för det värsta, håller tyst om saken och är nöjda när det inte blev fullt så illa. Vägen till lycka? Tydligen.
Läs mer:
Finland lyckligast i världen – igen
