Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Under veckoslutet i München lyssnade jag på Natos generalsekreterare, Mark Rutte. Han hade lämnat det femstjärniga hotellet Bayerischer Hof där högdjuren hade barrikaderat sig och uppträdde på ett sidoevenemang. Rummet var inrett med bardisk och bekväma läderfåtöljer.
Rutte hade besökt Ukraina. Det var mycket betydelsefullt. I varje fall för honom själv.
– Jag talade med SÅ MYCKET FOLK! Och alla sade de att de ryska bomberna bara motiverar dem att kriga ännu mer!
Följande dag satt Rutte på huvudscenen med Zelenskyj. Han passade då på tillfället att upplysa även den ukrainska presidenten om läget i Ukraina. Zelenskyj teg, medan den nästan två meter långa Natoledaren dränkte honom i en ström av ord. ”När jag var i Kiev… när jag var i Tjernihiv…”
Det var plågsamt.
Münchenkonferensen är en studie i internationell politik och dess mekanismer. Höjdarna är avspända på ett helt annat sätt än på till exempel ett EU-toppmöte. De är där för att diskutera, inte för att förhandla, och blir därför gärna lite slängiga. Vilket gör att man bättre begriper hur de tänker.
– Vi ska stödja Ukraina med allt vi har. Vi säljer det, ni köper det. Så skaffa ett jobb till, sade den amerikanska senatorn Lindsey Graham till en tysk rysslandsexpert i en paneldebatt.
Lindsey talade om vapenleveranserna till Ukraina, som USA tillverkar och EU betalar för. Gliringen var rolig, eftersom den var sann. Men det var också respektlöst och vulgärt, vilket ju är USA:s sätt att behandla sina allierade på sedan Trump blev president.
Att Ukrainas president och överbefälhavare blev recenserad på scen av välvilliga västeuropéer och amerikaner kändes obekvämt.
Säkerhetskonferensen i München är för många amerikanska folkvalda den enda kontaktytan de någonsin får med europeiska beslutsfattare. Den använder de alltså för att vara stöddiga. Så ser världspolitiken ut för tillfället.
För Volodymyr Zelenskyj är München en plattform. Han utnyttjade den skickligt.
– Vi erbjuder vapenvila ifall Ryssland håller val, sade han i en debatt. Moderatorn, CNN-stjärnan Christine Amanpour, var förtjust.
– Kommunikation är hans styrka, utbrast hon, och fick medhåll av Rutte.
Det var menat som en komplimang. Men att Ukrainas president och överbefälhavare blev recenserad på scen av välvilliga västeuropéer och amerikaner kändes obekvämt. Ukraina får beröm för sin fantastiska inställning till att slåss mot en av världens största arméer, men förblir en junior partner.
Konferensens ordförande Wolfgang Ischinger sade i en intervju med Deutsche Welle att Europa är tryggt så länge Ukraina bakbinder den ryska armén. På ukrainska sociala medier var reaktionerna rasande.
– Så skicka vapen till Ukraina ögonaböj! Ni pratar mycket, observerar i evigheter och gör väldigt litet för att hjälpa oss! skriver en ukrainsk kvinna på Instagram.
– Kan någon säga till den där farbrodern att vi vill leva! utbrister en annan.
Det är en farlig omständighet för Ukraina att så många europeiska beslutsfattare står på scen och lyckligt trumpetar ut att ukrainska folket är starkt, att de klarar av att hålla ryssen stången, att bomber över deras hus bara gör dem mer beslutsamma.
”Rutte yvs över hur ryska bomber mot civila får ukrainarna att vilja kriga. Men ukrainarna vill inte kriga.”
Sanningen är att sedan Trump blev president har USA inte tilldelat Ukraina en endaste cent. (Den hjälp som levererats är sådan som Bidenadministration utlovat.) Den europeiska hjälpen ligger inte i närheten av att ersätta det amerikanska militära biståndet.
Rutte yvs över hur ryska bomber mot civila får ukrainarna att vilja kriga. Men ukrainarna vill inte kriga. De vill få slut på kriget på någorlunda hållbara villkor. Förutsättningen framgång på slagfältet, och för det behöver de hjälp.
Mycket mer hjälp.
Läs mer:
Ryske oppositionspolitikern: Västvärlden missar chansen att avlägsna Putinregimen
Ukrainsk parlamentariker: ”Vi håller inga val utan säkerhetsgarantier”
