Anna-Lena Laurén: I fyra år har Ukraina blött på grund av onödiga misstag och dumma beslut

Rådjuret kom från höger. Det var kolmörkt och vägen som löpte över åkrar och fält var smal. Vi var på väg mot polska gränsen efter en reportageresa, vi hade kört till en stängd gränsstation och tvingats vända. För att komma till nästa gränsövergång var vi tvungna att köra på små landsortsvägar.

Då rusade rådjuret ut på vägen. Det fanns inte en chans att väja. Djuret törnade ihop med bilens högra framlykta.

Vi steg ut ur bilen. I lyktans sken låg det. Benen sprattlade hjälplöst, det kunde inte resa sig. Ljuden det gav ifrån sig var outhärdliga.

Ett döende rådjur är förfärligt, men inte det värsta jag sett under det ryska anfallskriget mot Ukraina. Ändå samlades all smärta, frustration och ångest i just det här ögonblicket då jag stod och såg hur djuret plågades. Som när västvärlden står och tittar på när Ukraina kämpar för sitt liv. Jag skämdes så djupt att jag ville kräkas.

På grund av vårt korkade vägval hade vi tagit livet av rådjuret. Precis som EU och USA har varit ouppmärksamma och naiva när det gäller Ukraina. De har valt lösningar som passar dem själva bäst.

Misstag nummer ett: Tron att tiden är på Ukrainas sida. Ryska ekonomin skulle kollapsa, Kreml skulle inte längre ha råd att upprätthålla kriget. Det upprepade västliga bedömare ofta under åren 2022 och 2023.

Ännu år 2024 skrev Sveriges finansminister Elisabeth Svantesson en debattartikel i Guardian där hon vidhöll att sanktionerna är ”effektiva”. Samma år växte den ryska ekonomin med över 4 procent.

De ryska flygplanen flyger – de får reservdelar eftersom sanktionerna läcker som ett såll. Ryssland säljer nästan hälften av sin olja till Kina. De utländska investeringarna har försvunnit, men råvaruförsäljningen och krigsekonomin stöttar upp statsbudgeten.

Ekonomin går sakta allt sämre. Men ryssarna är vana vid att få det sämre. Ryska folket har aldrig räknat med att saker och ting kommer att bli bättre, en utgångspunkt som är västvärlden främmande. Därför begrep de den inte.

Det här visste emellertid ukrainarna. Deras misstag var av annan art.

I egenskap av ett postsovjetiskt land har Ukraina två stora problem: Korruption och svag förvaltning. Detta var något som Ryssland (själv genomkorrupt) räknade med. De ukrainska eliterna skulle hotas, tubbas och köpas.

Motståndet ukrainarna bjöd var heroiskt och oväntat. Det gav dem för evigt en plats i européernas hjärtan.

Men kriget skulle bli långt. Och ju längre kriget fortsätter, desto tydligare märks de postsovjetiska problemen.

Ryssland är ett genomkorrupt land, men de statliga resurserna är stora. Kreml har råd med att fortsätta föra ett kostsamt krig, trots att alla stjäl.

På slagfältet är situationen så gott som oförändrad sedan två år tillbaka.

Ukraina däremot har inte råd med korruption om man ska vinna kriget. Zelenskyj vet det, men sitter fast i en fälla där han inte litar på den svaga förvaltningen. Därför placerar han ut sina egna kompisar på viktiga poster.

Vad gör kompisarna? De stjäl.

Det senaste exemplet är skandalen i november 2025. Höga tjänstemän på det statliga energibolaget Energoatom hade stoppat 100 miljoner dollar i egen ficka. Den huvudmisstänkte heter Timur Minditj. Han är Zelenskyjs vän och affärspartner sedan många år tillbaka.

Minditj hann fly landet. Något som inte fick Zelenskyj att se trovärdigare ut.

På slagfältet är situationen så gott som oförändrad sedan två år tillbaka. Så var det inte i början av kriget. Då verkade som om mycket skulle kunna avgöras snabbt.

Våren 2022 fick Ryssland nesligen retirera från Kiev. Ukrainarna avgick med seger i det dramatiska slaget om Hostomel. Så kom den verkliga moraliska boosten i september 2022, då Ukraina i en blixtoffensiv tog tillbaka stora områden kring Charkiv i norr. Ryssarna formligen lade benen på ryggen, stad efter stad befriades – Izium, Kupjansk, Lyman. I november befriade ukrainska armén dessutom Cherson, en av de viktigaste sydukrainska städerna.

I början av 2023 spekulerade västmedier ivrigt om den ukrainska motoffensiven, som skulle inledas under våren. Planeringen drog ut på tiden. I väst var man otålig. Att Ukraina skulle kunna avancera betraktades som givet.

I juni kom offensiven äntligen i gång. Den körde fast direkt – ryssarna hade hunnit gräva ner sig. Dessutom minerat så tätt att stridsvagnarna inte kunde ta sig fram.

Ukrainarna hade drillats i att anfalla enligt Natos instruktionsbok, genom att samordna artilleri, infanteri och flygkrafter. I Tyskland hade klentrogna ukrainska soldater på utbildning fått beskedet att om man stöter på ett minfält är det bara att köra runt det. Detta i ett krig där tusentals hektar har minerats.

Naturligtvis fungerade det inte. Kriget gick i stå. Ukrainarna övergick till vad de kan bäst, nämligen kreativ krigföring som går ut på att överraska fienden.

Det ledde till spektakulära operationer där ryssarna togs med byxorna nere. Det mest lysande exemplet är den legendariska Operation Spindelnätet i juni 2025, där insmugglade ukrainska drönare förstörde ett fyrtiotal ryska militärplan i fem tidszoner.

Men ryssarna lärde sig av Ukraina att använda drönare. I dag ligger deras drönarteknologi steget före Ukrainas. Ryssland har framför allt lyckats hindra Ukraina från att störa ut deras drönare genom att använda fiberkablar. Det betyder att drönarna styrs via trådsmala fiberkablar, i stället för med radiosignaler.

En teknologi som Ukraina också behärskar. Problemet är kvantiteten; ukrainarnas arsenal av fiberoptiska drönare är mycket mindre.

Den ryska armén gör inga stora genombrott vid fronten. I stället tuggar de sig framåt meter för meter.

Som mest – i mars 2022 – kontrollerade Ryssland 26 procent av ukrainskt territorium, enligt Institute for the study of war. I dag kontrollerar man ungefär 19 procent. Det är svårt att kalla det någon större framgång. Men problemet är att även om Ryssland avancerar mycket sakta, så är det oftast Ryssland som avancerar. Nyligen tog Ukraina visserligen tillbaka 201 kvadratkilometer, vilket visar att Ryssland har problem. Men på de flesta håll sitter man tämligen säkert, nedgrävd och minerad till tänderna.

Det är uppenbart att Putin är tillfreds med situationen, trots att den kostar fruktansvärt i människoliv och resurser.

Häri ligger en gåta. Varken Ryssland eller Ukraina har totalmobiliserat. Ingendera parten krigar med hundra procent av sin förmåga.

Putin undviker att sätta allt på ett kort, av allt att döma av politiska skäl. Att totalmobilisera skulle innebära att man tar ryssarna ur illusionen att kriget inte berör dem.

Också i Ukraina är mobiliseringen illa omtyckt. Zelenskyj är erkänt modig då han besöker fronten och trotsar ryska hot mot sin fysiska säkerhet. Han är däremot inte särskilt modig när det gäller att ta impopulära beslut. En totalmobilisering skulle leda till protester och missnöje.

Dessutom klarar den svaga ukrainska förvaltningen inte ens av en delmobilisering. Alla ukrainare som skulle kunna mobiliseras är inte ens inkallade – underskottet just nu är två miljoner. Tvåhundratusen soldater har lämnat sina baser utan tillstånd.

Det verkar som om Zelenskyj hela tiden hoppats på att problemet kommer att lösas på något annat sätt. Det enda alternativet är i så fall mångdubblade västliga vapenleveranser och så hårda västliga påtryckningar mot Ryssland att Putin böjer sig. En förhoppning som i dagens ljus framstår som minst sagt orealistisk.

Men den ukrainska analytikern Volodymyr Fesenko säger till DN att det inte är den enda faktorn.

– Om Ukraina totalmobiliserar gör Ryssland det också. Vad gör vi sedan? Vi kan inte totalmobilisera två gånger.

Argast är ukrainarna på sina egna ledare. De vet att västvärlden kommer att sluta hjälpa Ukraina om de ser att pengarna inte gör nytta.

– Det här är ingen försvarslinje. Det är ett hönshus, sade en officer jag intervjuade i Tjasiv Jar i maj 2024.

Bygget av försvarslinjer hade outsourcats och de så kallade skyttegravarna var inte ens täckta. I dag, knappt två år senare, har staden ockuperats av ryssarna.

– Vi får inte ens bilar för att köra ut mat och vatten till de främre positionerna. Jag använder min egen bil, sade Maksym, en 27-årig sergeant jag träffade i Lyman 2024.

Under de senaste åren har flera av Ukrainas mest kända krigshjältar blivit civila. Detta trots att de desperat behövs vid fronten.

Överbefälhavaren Valerij Zaluzjnyj fick avgå år 2024 och sändes till London som ambassadör. Beslutet var Zelenskyjs.

Stabssergeanten Roman Hrybov, som fällde de bevingade orden ”Ryska krigsskepp, dra åt helvete”, kritiserade ifjol de dåligt byggda befästningarna utanför Dnipro. Hans befäl försökte straffa honom genom en förflyttning. Hrybov sade upp sig.

Generalmajor Dmytro Martjenko, som stoppade ryssarna i Mykolajiv i början av kriget, lämnade armén ifjol. Officiellt av hälsoskäl. När jag träffade honom i Mykolajiv sade han rakt ut att den misslyckade mobiliseringen är ett resultat av korruption.

– Människor ser att barn till parlamentsledamöter inte behöver åka till fronten. Hur ska man då motivera dem?

Ukraina har blivit både hjälpt och sviket av väst. Och Ukraina har både hjälpt och svikit sig själv.

De som har svikit är ledarna. På gräsrotsnivå har jag däremot gång på gång stött på ett mod som trotsar all beskrivning.

Det var dem jag tänkte på när jag stod på i mörkret på landsvägen och tittade på det döende rådjuret. På alla som har uppoffrat sig. På Martjenko som räddade Mykolajiv. På mekanikerna i Butja som gratis reparerar soldaternas bilar. På drönarpiloten utanför Dnipro som ber för de ryska soldaterna han dödar. På diversearbetaren Valentyn utanför Kiev som hittade en övergiven rysk lastbil med flera tusen liter brännolja, satte sig bakom ratten och körde bilen till de egna linjerna. Hade ryssarna fått tag på honom hade han skjutits på fläcken. En typisk ukrainsk uppvisning i påpasslighet, sinnesnärvaro och sagolik fräckhet.

Ukraina är ett land med en kortsiktigt tänkande politisk ledning och en befolkning som tar saken i egna händer. Löser problem. Gör motstånd.

Hela tiden blir de offer för andras dumma beslut. Det är djupt frustrerande och tragiskt att bevittna.

Läs mer:

Ryske oppositionspolitikern: Västvärlden missar chansen att avlägsna Putinregimen

Barnen i Butja lever med minnena av den ryska ockupationen

https://www.dn.se/varlden/han-stod-emot-ryska-soldaterna-jag-hade-tre-stridsvagnar/

https://www.dn.se/varlden/han-bad-det-ryska-krigsskeppet-att-dra-at-helvete-vi-forstod-att-vi-skulle-do-sa-vi-beslot-att-ge/