I Sverige pågår med jämna mellanrum en debatt om det tyska ordet Streitkultur. Antingen berömmer man den tyska Streitkulturen – här finns inga åsiktskorridorer! Eller också sablar man ner den – tyskarna är minsann ängsligare än svenskarna!
Diskussionen handlar inte om Tyskland, den handlar framför allt om Sverige. Som det mesta i svensk debatt.
Streitkultur betyder i grunden ett samhälle med öppen debatt, där man ser det som normalt och önskvärt att olika åsikter bryts mot varandra. Att en sådan finns i Tyskland stämmer. Liksom att den finns i Sverige. De ser bara lite annorlunda ut i respektive länder.
Den samhälleliga och kulturella debatten i Tyskland är otroligt livlig, med politiker, författare och intellektuella som älskar att tvåla till varandra. Låsningar och åsiktskorridorer finns det också gott om. Ett exempel är relationen till Israel. Tyskland bromsar EU-åtgärder mot Israel, trots dess grova människobrott i Gaza. Palestinier blir för säkerhets skull fråntagna litteraturpris.
Vissa frågor är så omgivna av tabun att tyska politiker gör stora lovar kring dem. Upprustning har utlysts, samtidigt som 77 tyska högskolor frivilligt har förbundit sig till att enbart forska för civila ändamål. Frågan kring att avskaffa denna så kallade Zivilklausel kommer ingen att vilja ta i med tång.
Tusentals ton kärnavfall ligger fortfarande i behållare. Alla beslut om slutförvaringen skjuts upp.
Om det finns en skillnad mellan tysk och svensk debatt så ligger den här
Men det finns också frågor där tyskarna är mycket mer pragmatiska än svenskarna. De bildar till exempel ofta regeringar över blockgränserna. När det visade sig nödvändigt att köra igenom ett jättelån för att finansiera nya satsningar på skolor och infrastrukturen såg Friedrich Merz till att få det gjort – och fick sina politiska fiender med sig.
Horace Engdahls kommentar om Tyskland som ett ”Sverige för vuxna” väcker fortfarande känslor i svensk debatt. Själv uppfattar jag det inte som att han menade att Tyskland saknar låsningar. Tyskarna har beröringsskräck för allt möjligt.
Men det är inte ett land där man diskuterar Jens Liljestrands man-bun. Inte heller där kulturkvinnor går ut och beklagar sig över att de var snyggare när de var yngre.
Om det finns en skillnad mellan tysk och svensk debatt så ligger den här. Tyska kulturmän och -kvinnor tar allmänheten på djupaste allvar. De tror inte att folk intresserar sig för futtigheter.
Debatten i Bundestag är ofta starkt polariserad. Man svartmålar varandra för allt vad man är värd. När Merz drev igenom rekommendationer att skärpa invandringslagen med hjälp av högerextrema AFD:s röster anklagade socialdemokraterna honom för att ha ”öppnat helvetets portar”.
Några månader senare sitter de i samma regering.
Då Merz skulle väljas till förbundskansler fick han först nej av förbundsdagen. Det har aldrig skett förr i Tysklands historia. Men Merz reste sig omedelbart upp efter smockan och lyckades få ihop tre fjärdedels majoritet för att rösta på nytt samma dag.
Efter segern omringades Merz av gratulanter, inte bara av sina egna. Högerradikala AFD: s ordförande Alice Weidel och Tino Chrupalla köade också. Gregor Gysi, den gamle DDR-kommunisten och en av vänsterpartiets mest framträdande frontfigurer, gick leende fram till Merz. Skakade hand och sade lycka till.
Tyskland är djupt polariserat. Men insikten att man måste kunna tala med varandra är fortfarande stark.
Det är normalitet och anständighet. Något av det finaste Tyskland har.
Här kan du läsa fler texter av Anna-Lena Laurén.
