I början av hösten blev jag vald till Elternvertreter eller föräldrarepresentant på min dotters skola. Det betyder att jag sitter på möten med jämna mellanrum för att representera föräldrarnas intressen gentemot skolan.
Organet bär det ståtliga namnet Gesamtelternvertretung (Allmänna föräldrarådet) och förkortas GEV. Vad GEV betyder fick jag googla själv, det var ingen som förklarade. Så är det alltid när man flyttar till ett nytt land, Tyskland är inget undantag. Det är bara det att här finns väldigt många saker att snubbla över och väldigt många förkortningar att lära sig.
Våra möten kallas Sitzung, ett mycket exakt ord. För det är precis vad vi gör – vi sitter, länge och väl. Mötesordföranden har i förväg bestämt hur många minuter vi har till förfogande för varje punkt i protokollet.
Jag trodde det skulle innebära att mötena inte får ta för lång tid. Men vad det betyder är följande: Vi får överskrida tiden, däremot underskrider vi den aldrig. Om det står i planen att vi ska diskutera grundandet av en arbetsgrupp för barnskydd i tjugo minuter så diskuterar vi det i minst tjugo minuter, även om debatten efter tio minuter har utmynnat i att dividera om varför vissa elever inte gillar att det är så mycket koriander i skolmaten.
En stor del av våra möten går ut på att dryfta problem som uppstår i en stad som har stora kulturella ambitioner men inga pengar. Problem nummer ett: Lärarbrist. I samband med detta fick jag lära mig en ny tysk förkortning, nämligen SU. Det betyder Selbstunterricht (självundervisning) och borde vara varje svensk skolkapitalists våta dröm – barnen undervisar sig själva. I Berlin finns inga skolkapitalister, däremot en massa tillfälliga lösningar som man tar till för att nödtorftigt lappa över problemen.
Selbstunterricht borde vara varje svensk skolkapitalists våta dröm – barnen undervisar sig själva
Samtidigt som vi lägger ned all denna tid på att företräda de andra föräldrarna får större delen av dem inte ens veta vad vi håller på med. Det går nämligen inte att kontakta dem. Vi har inte rätt att få veta föräldrarnas e-postadresser så länge de inte själva har gett sitt uttryckliga medgivande till att skolan får lagra och ge vidare deras kontaktuppgifter. Det kallas Datenschutz och är en lag som genomsyrar hela Tyskland. I Sverige löser man sådana problem med skolappen, men Tyskland är inte digitaliserat.
På vårt senaste möte meddelande ordföranden att ungefär tjugo procent av föräldrarna har lämnat in tillståndet. Åttio procent går alltså inte att kontakta. Någon skolapp finns inte. Jag har nu bett vår klassföreståndare mejla föräldrarna och be dem skicka mig sina adresser, så att jag åtminstone kan sända dem mötesprotokollen.
Jag väntar fortfarande på svar.
Att hänga med i diskussionerna på dessa möten är en kamp, trots att jag annars nuförtiden klarar mig på tyska ganska bra. Jag lyssnar på Deutschlandfunk, läser Frankfurter Allgemeine Zeitung, intervjuar professorer och bråkar med Volkswagen. Men på de tyska föräldramötena får jag ständigt sitta på helspänn för att ens på ett allmänt plan hänga med i vad olika Ausschuss, AG (Arbeitsgruppe) och Gremium har bestämt. (Alla dessa ord är olika begrepp för utskott, kommittéer och arbetsgrupper.)
Tyskarna har en förkärlek för att bygga upp en massa olika strukturer, och sedan bygga dem in i varandra. Det värsta är att man inte förstår vad de här besluten egentligen betyder därför att så mycket hela tiden handlar om olika Ziele eller framtidsmål.
På ett av mina första möten uppmanades vi att fundera över skolans mål. Jag frågade om det handlade om undervisningen, men det gjorde det inte.
– Vilka mål i så fall? undrade jag.
– Vilka mål du vill!
Vi har fortfarande inte återkommit till frågan.
Läs fler texter av Anna-Lena Laurén
