Under min tid i Ryssland började jag undvika presskonferenser. I all synnerhet Putins presskonferenser. Han håller dem varje år, vanligtvis i december.
Till en början – det här var mellan 2006 och 2014 – ackrediterade jag mig ordentligt. I svinottan stod vi sedan utanför Kreml och väntade tåligt i kölden. Sida vid sida stod världspressen och ryska lokala och regionala medier. Den sistnämnde gruppen växte för varje år.
Putin – som alltid var försenad – talade relativt ostört i fyra timmar. Han tog frågor när det passade honom, ibland från BBC eller från Novaja Gazeta, för syns skull. Men framför allt var det ryska regionala medier som fick ställa sina frågor. De rörde sig aldrig om frågor i ordets rätta bemärkelse, utan var lovsånger till presidenten.
När man fick inbjudningar till olika slags presskonferenser på de stora ryska nyhetsbyråerna var det ofta omöjligt att ställa frågor över huvud taget. Arrangörerna betraktade presskonferenserna som en möjlighet att hålla föredrag. Detsamma gällde då finländska ministrar besökte Moskva (det här var långt före kriget, då jag jobbade för bland annat Yle och Hufvudstadsbladet). Ofta antog de så kallade presskonferenserna formen av långa föreläsningar. I bästa fall fick man i efterhand en möjlighet att ställa en eller två frågor. De ryska värdarna krävde att frågorna skulle lämnas in på förhand.
Med tiden blev det allt vanligare att man inte fick ställa några frågor alls.
När beskedet kom att Österrikes nya regeringssonderare Herbert Kickl skulle göra ett uttalande klockan 15 under tisdagen tyckte jag att det lät märkligt. Hans roll är att försöka bilda regering, och han har ju inte ens börjat. Vad kan han ha att säga av substans?
Vad det handlade om var precis det jag varit med om i Ryssland. Nyhetssituationen skapar ett intresse kring en fråga eller en person; nyckelpersonen träder fram omgiven av ett enormt pressuppbåd, meddelar att inga frågor får ställas, håller en monolog och är sedan borta.
Inte en enda fråga ropades ut till Kickl. Han fick trumma ut sitt budskap om att bara han kan stå för en ”hederlig” regeringsbildning, troligen därför att hans metod än så länge är ny i Europa och alla togs på sängen.
Vi journalister tänker instinktivt: man ska vara på plats. Men det finns tillfällen när man inte ska det, nämligen då man tilldelas en roll av rekvisita.
Den här metoden att få uppmärksamhet kommer vi att se mycket mer av ju starkare högerradikala partier går fram i Europa. De använder Putins instruktionsbok. Varför? Därför att den ofta fungerar.
Läs mer:
Anna-Lena Laurén: En högerradikal kansler i Wien kan betyda stora förändringar för Europa
