Aldrig tidigare har förbundsdagen röstat nej till en kanslerskandidat. När man kommer så långt ska resten vara en formalitet.
Regeringsavtalet var klart – Kristdemokraterna och Socialdemokraterna hade egen majoritet. Valet av Merz betraktades som säkert.
Men när valsedlarna räknades under morgonen – tyska förbundsdagen röstade inte elektroniskt utan i valbås – fattades sex röster för att Merz skulle bli vald. Han fick 310 men hade behövt 316.
Till saken hör att omröstningen i förbundsdagen är hemlig. Att få reda på vem som hade röstat ner Merz hade krävt en intern utfrågning, något som regeringspartierna inte hade tid med. Merz satsade sin vana trogen allt på ett kort och drev igenom en ny omröstning samma dag.
Vågspelet lyckades. På eftermiddagen blev han förbundskansler med 325 röster mot 289.
I Tyskland är det normalt att processer tar lång tid. Men det är inte normalt att ett avtal som man förhandlat fram i avgörandets stund inte går att lita på. Ingen hade anat att splittringen inom regeringspartierna är så här stor.
Varför uppstod den? I konservativa Frankfurter Allgemeine Zeitung skriver kommentatorn Bertold Kohler att det eventuellt kan handla om att straffa Merz för hans samarbete med AFD i höstas. Kohler kallar agerandet oansvarigt. ”Det är svårt att förstå att vissa fortfarande inte begriper vad som står på spel”, skriver han bittert.
Det är också möjligt att ett antal kristdemokrater eller socialdemokrater hade röstat nej för att ge Merz en knäpp på näsan. Men de hade inte tänkt sig att han skulle fällas.
Både CDU och SPD har talat om vikten av att i oroliga tider axla ett historiskt ansvar för Tyskland. Ändå var det alltså mycket nära att Merz skulle falla på grund av svek inom de egna leden.
Ingen bra inledning på hans bana som förbundskansler.
Samtidigt kan EU dra en lättnadens suck. Tysklands förra regering, som leddes av socialdemokraten Olaf Scholz, var en rödgrönliberal regering som ständigt bråkade. Sedan den sprack i november i fjol och nyval utlystes har Tyskland levt i en egen bubbla. Berlin har varit frånvarande vid alla viktiga möten om till exempel det framtida försvaret av Ukraina, vilket innebär att mötena i praktiken blivit halvmesyrer. Problemen är även långsiktiga. Den tyska ekonomin, Europas största, har krympt flera år i följd, vilket bromsar även EU:s tillväxt.
Medan Scholz regering grälade i höstas valdes Donald Trump till USA:s president. Under vårens utdragna tyska regeringsförhandlingar har Ryssland flyttat fram positionerna i Ukraina.
Friedrich Merz har lovat att Tyskland snart ska vara tillbaka på den internationella scenen. Redan på onsdagen far han till Frankrikes huvudstad Paris och samma dag vidare till Polens huvudstad Warszawa.
På hemmaplan får han nu börja i uppförsbacke. Det parti som tjänar mest på splittringen är högerradikala AFD. Dess partiordförande Alice Weidel log hånfullt i plenisalen när Merz hade röstats ned i den första valomgången.
Det parti som tjänar mest på splittringen är högerradikala AFD.
Under tiden anklagar tyska kommentatorer och analytiker de ”gamla” partierna för att kratta manegen för högerextremisterna.
– Det är vårt politiska kaos i Tyskland som göder AFD, sade journalisten och kommentatorn Hans-Ulrich Jörges i Die Welts direktsändning.
I dagens situation är det svårt att inte ibland tänka på 1920-talets Weimarrepublik. Tyskland var då ett öppet, demokratiskt land, som lamslogs av oändliga konflikter mellan de demokratiska partierna. Det slutade med att nazisterna tog över. En situation som Tyskland visserligen inte är i närheten av i dag. Men de demokratiska partiernas grälsjuka – ett problem under Scholz – verkar inte ha minskat sedan valet.
Läs mer:
Merz kan andas ut – vald till kansler i andra rundan
