Min mamma kastar aldrig bort saker. När man säger: ”Det där kan du inte längre behöva” svarar hon: ”Du vet vad gamlamommo (mormorsmor) skulle säga”.
Det kan bli krig.
Krig var en realitet fram tills ganska nyligen i Finland. Mormorsmor hade upplevt tre krig – finska inbördeskriget 1917-1918, vinterkriget 1939-1940 och fortsättningskriget 1941-1944.
En sak som man i Finland aldrig har glömt är att omvärlden visserligen uttryckte sympatier, men inte gjorde något verkligt kraftfullt för att stoppa Sovjetunionen. Den svenska hjälpen var mycket viktig, men räckte inte. Finland förlorade i slutändan Karelska näset, Petsamo och sin andra stad, Viborg.
I våras sade EU:s kommissionsordförande Ursula von der Leyen att EU ska göra Ukraina till ett ”piggsvin av stål”.
Det lät imponerande. Men var är i så fall de femfaldigt förstärkta vapenleveranserna? Eller EU-finansierad massiv produktion av 155 mm artilleripjäser?
Dessa pjäser är ett exempel på Ukrainas mest grundläggande behov – som de inte har fått täckta en enda gång under hela kriget.
Och det får de inte nu heller. För när det gäller konkret militärt bistånd fortsätter EU som förut.
Man bistår, men inte på ett avgörande sätt.
Keir Starmer kallar ”en allians av de villiga” till möte i London i början av mars. Zelenskyj anländer och får ryggdunkar. Gruppbild tas.
Starmer, Macron, Merz och Tusk besöker Kiev i mitten av maj. Man tänder ljus för stupade ukrainska soldater.
Emmanuel Macron talar om att sända fredsbevarande soldater till Ukraina. Hela våren pratar han om det. Händer det något? Nej, för soldaterna kan bara sändas dit efter ett fredsavtal.
Sådär kan man hålla på hur länge som helst.
– Varför tror alla att Ryssland så gärna vill ha fred? undrade statsminister Ulf Kristersson trotsigt i SVT under våren.
En halmgubbe. Det är ingen som tror att Ryssland vill ha rättvis fred. Ryssland vill ha ukrainsk kapitulation. Någon bristande insikt om detta råder inte bland de viktigaste europeiska ledarna.
Vad som råder är bristande politisk vilja att göra något åt saken.
Istället upprepar man energiskt självklarheter om att Ryssland inte går att lita på, Ryssland vill inte ha fred, Putin är en diktator.
Säg oss något vi inte redan vet.
Ukraina behöver Patriotluftvärn, artilleripjäser, minst hundratusen utbildade soldater. (Det sistnämnda har Kiev visserligen lovat att sköta själv, men misslyckats.)
Om EU alltså inte är villig att bistå Ukraina med detta, så borde man vara ärlig gentemot Kiev. Att fortsätta som hittills kommer inte att förvandla Ukraina till ett piggsvin av stål. Det leder bara till att dagens situation fortsätter. En boxningsmatch där bägge parterna hänger i repen, men ingen har krafter kvar att få in den avgörande stöten.
Under tiden fortsätter människor att dö, byar och städer utplånas.
– Det finns inget farligare i internationella relationer än tomma garantier. Om vi vill ge garantier måste vi mena det.
Det sade Polens utrikesminister Radoslaw Sikorski i en debatt på säkerhetskonferensen i München i februari.
Några säkerhetsgarantier har Ukraina visserligen aldrig fått. Däremot en mängd löften, utfästelser och ryggdunkningar. Nu senast fler sanktioner mot Ryssland, trots att vi redan vet att sanktionerna inte stoppar Ryssland från att smula sönder Ukraina.
Om man inte tänker hålla sina löften måste man sätta sig ner med Ukrainas ledare och säga:
Vi sade ”stand by Ukraine”, men det blev för dyrt och politiskt farligt.
Ni kommer inte att få tillbaka alla era territorier.
Vi måste diskutera vilket som är det minst dåliga sättet att avsluta det här kriget.