Den så kallade europeiska kraftsamlingen för Ukraina kommer ingenvart. Möte efter möte hålls utan att några verkligt betydelsefulla beslut om till exempel finansiering fattas.
En orsak är att Europas Ukrainapolitik är ekonomiskt helt avhängig av Tyskland. Berlin har vid det här laget varit handlingsförlamat i sex månader. Från november ifjol, då regeringskrisen blossade upp, har Europa suttit och väntat på att Tyskland ska återvända till den internationella scenen.
Den nya regeringen, som Friedrich Merz hade hoppats skulle bli klar till påsk, är fortfarande inte tillsatt. Förhandlingarna mellan Kristdemokraterna och Socialdemokraterna har dragit ut på tiden. För att ta ett exempel: Socialdemokraternas medlemsomröstning om regeringssamarbetet avslutas först på tisdag. (Det går inte i en handvändning – antalet medlemmar som ska rösta är 358 000.)
Under tiden passar Ryssland på att utnyttja varje tillfälle till att placera Tyskland i en obekväm position. Den ryska ambassadören reste i fredags till Torgau i Sachsen. Han närvarade vid en ceremoni på 80-årsdagen av mötet mellan sovjetiska och amerikanska trupper under andra världskriget.
Två dagar innan dödades minst tolv personer i ett ryskt luftanfall mot Kiev. Ukrainas ambassadör krävde att ryska representanter skulle uteslutas från ceremonin. Men ambassadören Sergej Netjajev dök upp i Torgau i alla fall.
Han gavs visserligen inte möjligheten att hålla några tal. Trots detta framstår de tyska myndigheterna i en ytterst pinsam dager.
Ju längre Berlin saknar en fungerande regering, desto öppnare är fältet för Ryssland att göra Tyskland till åtlöje. Samtidigt fortsätter man med dagliga luftanfall mot Ukraina.
Tyskland har inte deltagit i de viktigaste europeiska mötena som har hållits kring Ukraina. Sittande förbundskanslern Olaf Scholz kan ju inte besluta något – hans enda uppgift är att hålla stolen varm åt Merz. Den europeiska strategin har därför i första hand dragits upp av Storbritannien, Frankrike och Polen.
Utan Tyskland har de emellertid inga pengar. Det går helt enkelt inte att besluta något substantiellt så länge Merz, förbundskanslern in spe, sitter begravd i regeringsförhandlingar.
Kristdemokratiska Friedrich Merz har byggt hela sin valkampanj på löften om ett ekonomiskt och politiskt starkt Tyskland. Han är en otålig natur och dessutom – i motsats till Scholz – en övertygad europé. Att Merz inget hellre vill än att kasta sig in i den europeiska politiken råder det inget tvivel om. Men inte ens Merz kan ändra på att processer alltid tar tid i Tyskland.
Under tiden har den Kremlstyrda ryska propagandan lagt ned stor energi på att svartmåla Merz. Att det sker var visserligen att vänta. När Macron valdes till president i Frankrike första gången 2017 blev han utsatt för systematisk svartmålning. Den fokuserade främst på att hans fru var äldre än han själv, något som i den ryska kulturen (där framgångsrika män alltid har yngre fruar) betraktas som obegripligt och därför suspekt.
Merz blir däremot utmålad som den nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels. I en av de statsstyrda kanalernas talkshower jämför man till och med de båda männens utseende – Merzs ansikte anses likna Goebbels, vilket läggs fram som ett bevis. En absurd form av smutskastning som är typisk för Kremlpropaganda. Det handlar inte om att få folk att tro bokstavligen, utan om att få dem misstänksamma och förvirrade.
Kremls aversioner mot Merz har helt konkreta orsaker. Merz är en stor vän av Ukraina, har flera gånger sagt att Kiev borde få den tyska kryssningsroboten Taurus och vill ha ett starkt Europa. Dessutom har han redan fått igenom att ta ett jättelån för att få Tyskland på fötter ekonomiskt.
Ur Kremls synvinkel vore det mycket bättre med en förbundskansler som enbart fokuserar på tyska frågor, men inte vill göra några stora ekonomiska satsningar som kan lyfta Tyskland. Det betyder nämligen att man också lyfter Europa, och det vill inte Vladimir Putin. Ju sämre det går för den europeiska ekonomin, desto bättre.
Förväntningarna på Merz är så höga att han knappast kommer att nå upp till dem. För Europa är huvudsaken att han åtminstone får sätta igång. Den 6 maj röstar Förbundsdagen om vem som blir ny kansler.
Läs mer:
Anna-Lena Laurén: Merz riskerar konflikt med grannländer dag ett som kansler
CDU och SPD överens – tysk koalitionsregering tillträder troligen i maj
Tyskland får klartecken för historiskt lån
