Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Varje kväll läser min dotter och jag högt på tyska en bit ur bröderna Grimms sagor. I början tog vi det som en språklig utmaning. Nuförtiden betraktar vi det som antropologisk forskning.
Bröderna Grimm är kända för till exempel Törnrosa, Rödluvan och Snövit. Men det är bara en bråkdel av alla tyska folksagor som de samlade in och gav ut 1812.
Människorna i sagorna vandrar ofta mellan olika slott. Så såg Tyskland ut på den tiden, en samling kungadömen. Om man kör bil i till exempel Bayern eller Thüringen, med slott eller slottsruiner på varannan kulle, förstår man i vilket kulturlandskap sagorna har fått sin upprinnelse.
Ofta tar de barocka vändningar. Det är till exempel vanligt att fäder i trångmål tvingas gifta bort sina döttrar. En kung i en saga gifter bort sina tre döttrar i tur och ordning till en björn, en örn och en valfisk. De får även barn.
– Hur gick det till när hon födde björnungarna? undrade femtonåringen.
En annan fråga hon ställer är varför det är så mycket våld i sagorna. Folk får ögonen utstuckna och huvudena avhuggna, kungadöttrar blir inmurade i slott och fosterbarn får stryk efter noter.
Trots sina absurda, ibland närmast psykedeliska inslag, var sagorna en avspegling av verkligheten. De sociala förhållandena är realistiskt beskrivna, inte bara gällande styvföräldrars behandling av sina styvbarn utan också hur vuxna barn behandlar sina gamla föräldrar. I den korta sagan Der alte Großvater und der Enkel (Gamla farfar och barnbarnet) tillåts farfar inte äta middag med de andra vid bordet. Det blir för stökigt, eftersom han inte längre kan hålla i soppskeden.
Likheten med hur vi 2026 har tillåtit åldringsvården att degradera är inte smickrande.
Absurda bilder ligger i sagors natur. Min dotter och jag hade mycket roligt när vi läste i det finska nationaleposet Kalevala. Där sjunger huvudpersonen Väinämöinen ner sin rival Joukahainen i ett kärr. Vi föreställde oss entusiastiskt att göra samma sak med våra fiender.
De gamla egyptiernas astrologiska förbannelser, där egyptiernas fiender hotas med en uppsjö kvalfyllda öden – farsoter, blodproppar, förlamning och död – gillade vi också.
Ålderdomlig tyska är lättare att förstå ju bättre svenska man kan, eftersom tyskan har påverkat svenskan så starkt.
Bröderna Grimm ges fortfarande ut i sin gamla språkdräkt. De är skrivna på ett språk som skulle få progressiva svenska språkvetare att svimma.
I slutet av boken finns en ordlista där man kan slå upp ålderdomligt stavade ord och idiom. Ålderdomlig tyska är lättare att förstå ju bättre svenska man kan, eftersom tyskan har påverkat svenskan så starkt.
Kontrasten till den svenska synen på barnlitteratur, där det är möjligt att kannibalisera på stora författare som Tove Jansson och ge ut tillrättalagda och slätstrukna nyversioner av deras verk, är skärande.
För åtta år sedan försökte jag ta upp Bonnier Carlsens plagiat på Tove Jansson till debatt. Nu har diskussionen äntligen kommit igång, efter att även Elsa Beskows kulturarv plundrats. Det var inte en dag för tidigt.
Frågan som Bonnier Carlsen måste ställa sig är: Varför producera sämre kopior av klassiker, istället för att vårda nya författarskap? Svaret är givet: Att ta fram nya författare är ett mycket större arbete, det kräver tid och tålamod. Och stålarna man tjänar är färre.
Ingenting har gett min dotter och mig större glädje än att läsa texter som inte genast öppnar sig för oss. Vi förstår fortfarande inte varje ord i den ålderdomliga tyskan. Det gör ingenting. Vi får något annat: Känslan av att ta del av en förborgad värld.
Läs mer av Anna-Lena Laurén:
Anna-Lena Laurén: Barn klarar av riktig litteratur – de behöver inte muminpyttipanna
Anna-Lena Laurén: Att läsa böcker man inte förstår är det viktigaste en människa kan göra
Anna-Lena Laurén: I Tyskland existerar ingen kulturkanon, alla vet ändå att man måste läsa Hesse
