Tyska kristdemokraterna (CDU) är för ett extra hjälppaket till Ukraina på tre miljarder euro. De gröna är för. Liberalerna och många inflytelserika socialdemokrater säger också ja.
Det betyder i praktiken över halva tyska förbundsdagen. Men förbundskansler Olaf Scholz säger nej.
– Jag är emot att vi tar pengarna från pensionärerna, sade Scholz under måndagen.
Det är ingen slump att förbundskanslern uttalade de orden på ett valtillfälle. Tyskland håller nyval den 23 februari, och socialdemokraten Scholz kämpar för sitt politiska liv. Han försöker marknadsföra sig som en ”fredskansler”.
Samtidigt kämpar alltså utrikesminister Annalena Baerbock (De gröna) och Scholzs partikamrat, försvarsminister Boris Pistorius, för att Ukraina ska få tre miljarder euro i en extra utdelning av vapenhjälp. Fredsförhandlingar med Ryssland ser ut att närma sig – efter att Trump tillträtt som USA:s president den 20 januari har han lovat kalla parterna till förhandlingsbordet.
Det är inte sannolikt att Trump kommer att bry sig om ur vilken position Ukraina förhandlar. Den saken är däremot livsviktigt för ukrainarna. Att köpslå med Putin ur en svag position skulle innebära fred på dåliga villkor. Putin kommer att utnyttja situationen till max och efter Trumps tillträde kan Ukraina inte räkna med någon hjälp av USA – det enda land med makt att påverka Ryssland.
Ukraina är därför pressat att så snabbt som möjligt stoppa den negativa spiralen på slagfältet, där ryska trupper sakta men säkert tuggar sig fram i östra Ukraina. Det tyska hjälppaketet motsvarar en lista som ukrainska försvarsministeriet överräckt Tyskland. Bland annat IRIS-T-jaktrobotar, haubitsar, Patriot-luftvärn och artilleriammunition ingår.
– Om det finns en majoritet i Förbundsdagen för hjälppaketet borde vi besluta om det här före valet, säger Andreas Schwarz till Spiegel. Han är en av de inflytelserika socialdemokrater i förbundsdagen som nu pressar på sin ordförande Scholz.
I början av februari 1940 befann sig Finland i ungefär samma situation som Ukraina. Vinterkriget gick mot sitt slut och det finska försvaret, som hade flera spektakulära segrar bakom sig, vacklade under ryska anfall. Ryssarna hade lärt sig att koordinera artillerield, pansar och infanteri, vilket ledde till att finländarnas Molotovcocktails inte längre gick att använda mot stridsvagnarna. Precis som i Ukraina hade de ryska trupperna lärt sig av sina inledande misstag.
Då utlovade Storbritannien och Frankrike hjälp – 50 000 trupper skulle komma till undsättning. Dock kunde de inte vara i Finland förrän slutet av mars. Det var heller inte säkert att officiellt neutrala Sverige skulle tillåta transport av trupperna genom svenskt territorium. Trupperna var dessutom alltför få för att ha en avgörande betydelse.
Det pressade Finland vågade inte vänta, utan skrev under ett fredsavtal den 12 mars för att hindra total rysk seger. Fredsvillkoren var eländiga: Finland tvingades avträda sin andra stad Viborg och arrendera ut Hangö på trettio år till Sovjetunionen.
Nu kämpar Ukraina för att inte hamna i en liknande situation. Precis som 1940 för Finlands del kommer hjälpen från väst hela tiden för lite och för sent, och Ukraina måste kalkylera hur länge man vågar vänta och se. Börjar man förhandla för tidigt och ur en svag position kan Ryssland utnyttja det, väntar man för länge kan det i värsta fall sluta med ryska trupper i Kiev.
