Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När vi flyttade till Berlin tvingade jag min femtonåring att besöka de viktigaste museerna: Topographie des Terrors om Holocaust. Gedenkstätte Deutscher Widerstand om motståndarna mot nazismen. Wannsee, där nazistledningen fattade beslutet om den så kallade slutgiltiga lösningen. Judiska museet. Tränenpalast, det vill säga tågstationen som var knutpunkten mellan Öst- och Västberlin. Dokumentationszentrum Flucht, Vertreibung, Versöhnung (ett museum som bland annat handlar om hur tyskarna fördrevs från Böhmen och dagens Polen efter andra världskriget). Deutsches Historisches Museum.
Därefter meddelade min tonåring mycket bestämt att hon vägrar gå på ett enda museum till.
Vi började i stället att upptäcka Berlin på cykel. Den gamla flygplatsen Tempelhofer Feld och den gigantiska parken Tiergarten är fina ställen för ändamålet.
För den som älskar historia är Berlin gefundenes Fressen (som hittat). Vacker är staden inte, men spännande. Här ska man göra saker, inte bese dem.
Sedan åt vi blodkorv på 207 meters höjd med ett upplyst Berlin för våra fötter.
Nyligen gick jag på handbollsmatch tillsammans med vänner på besök. Füchse Berlin spelade mot polska Industria Kielce. Det var något av det häftigaste jag gjort sedan jag kom hit. Att Tyskland är en stor handbollsnation visste jag, ändå var det överväldigande; dels att uppleva den elektriska stämningen, dels hur vänliga alla var. Publiken levde sig in i matchens toppar och dalar med hela sitt känsloregister, man fick köpa öl och ta med den på läktaren. Trots känslorus och alkohol var ingen aggressiv. Till och med damen som talade om för oss att vi köade för öl på fel sätt var trevlig.
Följande kväll höll vi på att komma för sent till en middag i tv-tornet på Alexanderplatz. U-Bahn strejkade och det var trafikstockning på grund av alla taxibilar. Sedan åt vi blodkorv på 207 meters höjd med ett upplyst Berlin för våra fötter.
Då var jag tvungen att erkänna en sak: Berlin är inte bara spännande. Ibland kan det också vara vackert.
Anna-Lena Laurén, korrespondent i Berlin
som just nu…
… lyssnar på: P3 Historia tillsammans med min dotter när vi kör till stallet. Avsnittet om Vasaskeppets undergång var mycket välgjort.
… läser: ”Über Menschen” av Julie Zeh, en så kallad corona-roman om en ung copywriter i Berlin som flyttar ut på landsbygden och blir vän med sin nazistiska granne.
… följer: Merzs allt större framgångar på den internationella scenen och allt tydligare motgångar inrikespolitiskt.
Läs mer:
Prenumerera på nyhetsbrev från DN:s korrespondenter
Läs fler texter av Anna-Lena Laurén
