I ”Makten och barnet” agerar Anna Odell och hennes son med varsin docka. En är liten, en är stor.
– Ibland bär vi en docka var, ibland bär jag båda. På så vis synliggörs våra beteenden, säger konstnären när vi hörs över telefon ett par dagar innan konstfilmen ska premiärvisas på Kalmar konstmuseum.
Under sommaren och hösten visar museet en utställning med samma namn, som också innefattar konstnärens tidigare verk ”Rekonstruktion. Psyket” (2024), om hennes relation med en vårdare på psyket på 90-talet, samt installationen ”Haverikommission” (2013).
Anna Odell är van vid att i sitt skapande vända blicken mot egna, levda erfarenheter. I såväl det brett omdiskuterade genombrottsverket ”Okänd, kvinna 349701” (2009) som fjolårets ”Rekonstruktion. Psyket” tog hon spjärn mot sina upplevelser av och inom den svenska psykiatrin. Även ”Makten och barnet” är ofrånkomligt färgad av det verkliga liv som levs utanför museets väggar, men filmen är ingen dokumentär, säger hon, snarare ett slags fritt utforskande av makt via iscensatta situationer.
– Det var ett jätteutmanande verk att göra, berättar hon.
– Mina tidigare verk var också läskiga att göra, men där undersökte jag specifika situationer eller tider i mitt liv. Hur såg det ut, hur tänkte folk. Nu har jag inte lyft fram en specifik händelse som jag har velat titta på, i stället har jag jobbat tillsammans med min son och vad som helst har kunnat hända.
Varför vände du blicken mot barnet?
– Relationen mellan förälder och barn är på något sätt den ultimata maktrelationen. Det är en sådan total makt, åtminstone från början, när barnet saknar referenser och en egen röst.
Men makten behöver inte vara något dåligt, fortsätter hon. Makt blir dålig först när den används på fel sätt. Det är något som utforskas i filmen: hur föräldern använder sin makt, hur långt den kan gå, och hur den påverkar barnet.
– Är vi tillräckligt medvetna om den makt som en förälder har? Det är jag nyfiken på. Jag är också nyfiken på att synliggöra det där som vi gärna gömmer undan. Tillrättavisandet eller gnällandet på barnet som vi helst gör när andra inte ser på. Görs det på ett sätt som man skulle kunna stå för om andra faktiskt såg på?
En annan utmaning som hon behövde förhålla sig till var samarbetet med den sexåriga sonen. Hon beskriver det som ett samspel där han alltid visste vad som skulle ske på förhand, men han tröttnar ibland på leken som inte bara är en lek och tillvägagångssättet har väckt funderingar.
– De här frågorna om makt kändes viktiga för mig att lyfta fram, men hur gör jag det? Har jag rätt att använda honom i ett verk på det här sättet?
Ja, hur tänkte du kring det, ur ett integritetsperspektiv?
– På ett sätt tycker jag att det är för tidigt att diskutera det.
Hon återkommer flera gånger till att de riktigt värdefulla diskussionerna om konstverket kan börja föras först när folk har tagit del av det. Hon tror att det kan väcka starka känslor, säger att det ska bli ”spännande och läskigt” att ta emot besökarnas reaktioner, eftersom filmen rör sig i gränslandet mellan spel och verklighet. Ofta agerar hon och sonen som tillspetsade versioner av sig själva, i vissa scener kan hon till och med framstå som hemsk.
– Jag vill inte prata om det förrän jag har sett hur folk reagerar på det. Verket är inte ens helt klart än.
Nej, de allra sista bitarna kommer att falla på plats först på tåget ner till Kalmar. Hon jobbar ofta in i det sista.
– Och ofta blir det jag tackat ja till större än vad jag egentligen hinner med.
För henne markerar utställningen på Kalmar konstmuseum en återkomst. Museet var den första institutionen, vid sidan av Konstfack, som visade hennes examensarbete ”Okänd, kvinna 349701” 2009. Nu, 16 år senare, tar hennes verk över flera delar av det svarta huset i Kalmar stadspark.
– Det känns roligt att få återvända dit i ett större sammanhang, säger hon.
”Makten och barnet” visas på Kalmar konstmuseum mellan den 14 juni och 16 november.
Läs mer:
Statens konstråd köper Anna Odells verk
Anna Odell utforskar psykiatrin i nytt verk: ”Var jättejobbigt att läsa mina journaler”
