Alla föräldrar kan känna igen frustrationen i att ha en unge som helt enkelt bara vägrar. Och skammen när tålamodet tryter efter alla lirkanden, lockanden, mutor och förtäckta hot – och utan att man vet hur det gick till, går över gränsen och tar till våld. Fysiskt, eller symboliskt.
Anna Odell är flera gånger nära att tappa det när hon i nya filmen ”Makten och barnet” försöker få med sin sexårige son Frans på ett filmprojekt där de, förklarar hon, ska ”undersöka” hur föräldrar beter sig mot sina barn.
Som om han inte redan visste det.
Frans är ändå först helt med på noterna – men snart visar sig projektet hamna på en abstraktionsnivå han inte är redo för. Vart mamma egentligen vill komma med de båda kroppsstora dockor som de bökar runt med i soffan verkar både oklart och ointressant. Kort sagt, Frans tröttnar. Sätter sig på tvären.
Det blir tjat och bråk och gnäll.
Mycket har hänt sedan Anna Odell 2009 premiärvisade sitt skandalomsusade elevarbete ”Okänd, kvinna” just på Kalmar konstmuseum. Men mycket är sig också likt. När Odell nu – bland annat en rättsprocess och en framgångsrik regissörskarriär senare – återvänder till museet är det med tre större installationer som alla på sitt sätt borrar vidare i de frågor om makt och övergrepp där allting började. Skillnaden är att Odell här också ställer sig på andra sidan. I en maktposition.
Vid sidan av den nya filmen visas ”Haverikommission” från 2013, som bäst kan beskrivas som en förstudie till den starka regidebuten ”Återträffen” där Odell gör upp med sina mobbare från gymnasietiden. Här prövar hon några av de bärande rollerna, berättar hur det var att gömma sig på toaletten för att sminka sig till osynlighet. Det är sårigt och modigt, men utan den formstränga kyla som gjorde filmen – åtminstone dess första halva – så gastkramande.
Utställningens tyngdpunkt blir istället den timslånga ”Rekonstruktion – psyket” från 2024, tidigare visad i Stockholm och Uppsala, en stram och urstark filmdiptyk. Där återvänder Odell till sina erfarenheter från psykiatrin, närmare bestämt till hur hon som ung patient drogs in i ett förhållande och blev gravid med en av sina vårdare. Ett övergrepp hon nu paradoxalt beskriver som sin räddning.
Som åskådare sitter man som på nålar medan de långsamma telefonintervjuerna med den skärrade vårdpersonalen bit för bit pusslar ihop bilden av en krissituation där alla moraliska domslut till sist står fullkomligt vidöppna.
Efter den manglingen framstår nya ”Makten och barnet” tyvärr som skäligen blek. Vad Odell egentligen vill fokusera i sin ”undersökning” förblir diffust; de inklippta kommentarerna från barnpsykologen Malin Bergström känns generella och intetsägande. De förvisso underbart uttrycksfulla kroppsdockorna blir heller aldrig den motor i berättelsen jag föreställer mig de kunde bli. Först när Anna i en trängd situation ger den lilla Fransdockan en örfil börjar vi närma oss något farligt och förbjudet.
Men det går fort över. Projektet rullar vidare med tjafs och bök och gnat. Här finns för all del några lyskraftiga, symboltyngda scener, inte minst i inledningen där Anna och Frans släpar runt på sina lealösa dubbelgångare i ett bergigt skogsparti. Som helhet blir det dock mer rörande än verkligen berörande. En finstämd film om moderskap som aldrig riktigt bränner till.
Läs mer: Anna Odell utforskar maktrelationen mellan förälder och barn
Läs mer: Konst som speglar mänsklighetens livsavgörande kamp
