Tänk en begravning. En medelålders kvinna ligger i kistan, runt den står två unga döttrar, fadern har för många år sedan lämnat hemmet utan att höra av sig med mer än ett vykort på yngsta dotterns sextonårsdag. Ett kondoleansbrev läses upp: ”Deras sätt att ignorera varandra var mer medvetet och invecklat än hur andra par kysser varandra.” Vad ser du framför dig? Ett passionerat älskande par? En Strindbergsk dödsdans? Ett förödande misstag?
Allt detta och lite till finns i Anne Enrights roman ”Gärdsmygen”, som vrider och vänder på bilden av Terry och Phil McDaraghs förhållande och hur det går igen i andra och tredje led. Det handlar om familj, ett outtömligt ämne för romaner de senaste tvåhundra åren, som irländska Enright har gjort till sitt i hittills åtta romaner sedan debuten 1995.
Historien återges ur flera perspektiv. Dotterdottern Nell berättar i första person. Hon har aldrig träffat sin morfar, en framstående poet och ”typisk irländsk man”: charmerande, alkoholiserad, självupptagen, sentimental och notoriskt otrogen. Men hon tycker om hans dikter som också vi läsare får njuta av – Enright blandar prosa och poesi, hon har diktat fågelrik vers åt den fiktive poeten och även tolkat äldre irländsk poesi åt honom. Läs dikterna noga, de är inte utsmyckning, inte heller kommentar, de är det koncentrerade uttrycket för all den sorg och alla de känslor som fyller ”den tomma luften mellan människor”:
gärdsmygen, gärdsmygen
ren panik
av befjädrad luft
i min öppnade hand
Nells mamma Carmel valde ett liv utan far till sitt barn. Hon träffar män, men släpper dem inte in på livet. Hennes historia berättas i tredje person, men ur hennes synvinkel. Hon har en äldre syster som dyrkar föräldrarnas minne, medan Carmel inte kan förlåta faderns svek. Pappa Phil själv får ge en underbar men kort poetisk vision av sitt första möte med kärleken, en visa som slutar i djupaste moll. Ytterligare ett vittne hörs, Phils sista hustru, en amerikanska som helt klart gift sig med hans poesi i första hand och därför överlever honom.
Huvudrollerna spelas dock av Nell och Carmel. Deras förhållande är som det ibland är mellan mor och dotter: fullt av stark kärlek, ömsesidigt beroende och våldsam irritation. Det kompliceras av det enorma men olikartade inflytande den frånvarande fadern/morfadern har i deras liv. För Carmel är han större än alla andra men långt ifrån underbar. Hon träffar en man som ständigt ber om ursäkt för att han tar plats och därför inte spelar stor roll för henne, vare sig i sängen eller någon annanstans. Nell fogar sig i stället i det längsta under en man som behandlar henne så illa att hon får svårt att se skillnad på sex och våld.
Våldet ärvs från far till dotter till dotterdotter. Phil slog sönder möbler innan han lämnade hemmet, Carmel vet inget annat sätt att visa sin sorg än att slå sin syster och vid ett tillfälle kastar hon sig över sin dotter och ger henne en örfil som lämnar blågula märken. Skälet? Nell hade med flit slagit sönder en glödlampa i köket. Olyckliga familjer ger bättre romaner än lyckliga och detta är en roman om en mycket olycklig familj.
Nell är en sökare, en osalig ande som ändå rör sig framåt och gör upp med myten om morfadern.
Det vidunderliga med Enrights sätt att skriva är att hon får mig att leva denna familjs liv i stället för att betrakta dem utifrån. De olika medlemmarna framträder med egna, distinkta röster. Phils berättelse är självömkande och tillrättalagd, medan Carmel anstränger sig att ordna sina minnen så att de kommer verkligheten så nära som möjligt. Nell är en sökare, en osalig ande som ändå rör sig framåt och gör upp med myten om morfadern. Både Carmel och Nell har sett en video där Phil intervjuas i USA några år före sin död. Carmel ser att han är fake, men Nell ser att han också utgör en fälla som hon måste ta sig ur.
Enrights psykologiska insikter, hennes blick för människor och det outtalade mellan dem imponerar, men framför allt är det hennes förmåga att hitta ett språk för alla skillnader och nyanser som höjer denna bok över den allt större massan av moderna relationsromaner. Även om Fredrika Spindlers översättning innehåller några onödigt klumpiga ordvändningar, som ”göras illa” i stället för ”skadas”, är tolkningen av dikterna en bedrift, och hon lyckas väl med att fånga tonen hos var och en av personerna. Ytterst sällan vill jag titta i originalet för att se vad Nell egentligen säger, nästan alltid hör jag henne som om hon talade direkt till mig. Bättre blir det inte.
Läs fler texter av Ingrid Elam och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
