Först: det ”publicistiska haveri” som Johanna Frändén bygger sin text (DN 19/6) på är ett misstag som nu har korrigerats. Jag ber om ursäkt för det. Men mina resonemang kvarstår.
Ironiskt nog gör Frändén det hon anklagar mig för: tillskriver mig åsikter jag inte uttryckt. Jag viftar inte bort ”de donatortillblivnas invändningar”. Tvärtom skriver jag att det givetvis finns negativa erfarenheter.
Det är mig veterligen inte jättevanligt att man blir kontaktad av sjutton halvsyskon på Facebook. Jag undrar helt enkelt om Frändén har fog för liknelsen hon gör med illegala adoptioner, och för beskrivningen av syskonupptäckten som ett trauma.
Johanna Frändén svarar direkt
Att Annie Croona nu efterlyser en intellektuellt hederlig diskussion lämnar jag till läsaren att skratta åt, så låt oss gå på frågan om jag har fog för ”liknelsen” mellan illegala adoptioner och okontrollerad spermiedonation. Jag resonerar, som är brukligt i krönikeformatet, kring två samhällsfenomen där barns intressen satts åt sidan. Båda är problematiska, men ingen annan än Croona har etablerat en trauma-hierarki dem emellan.
Det är henne veterligen ”inte jättevanligt att man blir kontaktad av 17 halvsyskon”. Jag konstaterar att det är vanligt nog för att Sverige, backat av sju andra länder, ska lyfta frågan på EU-ministrarnas möte i morgon. Låt oss hoppas att erfarenheten av 17, 80 eller 550 halvsyskon aldrig hinner bli så jättevanlig som ETC kräver för att dra av sig skygglapparna.
Läs mer:
Johanna Frändén: Alla värnade de vuxnas rätt att bli föräldrar, ingen tänkte på barnen
