Finns det en segare konflikt i svensk politik än den om kärnkraften?
När riksdagen röstar om en ny lag, som sätter ramarna för kärnkraftens finansiering, har själva kraftslaget irriterat både väljare och relationen partier emellan i mer än 50 år.
Kärnkraften har gått från att splittra de borgerliga partierna på 70-talet till att bli ett av Tidöregeringens viktigaste sakpolitiska kitt i valrörelsen 2022. Budskapet då var tydligt: en röst på Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna eller Sverigedemokraterna var en röst för ny svensk kärnkraft.
Regeringsalternativet hade ännu inget namn, men ett löfte.
”Ett första spadtag kommer att tas under den här mandatperioden” som liberalen Romina Pourmokhtari uttryckte det.
Det förpliktigar, men lät enkelt och rakt som ett bra vallöfte ska. Sedan kom verkligheten ifatt. Bland annat i form av ett pärlband av remissinstanser som sågade förslaget om den nya kärnkraftens finansiering vid fotknölarna.
Med ett drygt år till nästa val kan vi konstatera att kärnkraftskonflikten också har blivit rejält snurrig.
De allra flesta som är positiva till kärnkraft skulle skriva under på att den behövs för att klimatomställningen ska kunna genomföras. Elektrifieringen kräver helt enkelt mer el.
Men det parti som vill ha mest kärnkraft av alla, SD, är minst angelägna om just klimatomställningen.
Miljöpartiet skriker sig å andra sidan hesa för att alla andra partier ska ta omställningen på allvar, men tackar nej till ny kärnkraft. Även om kärnkraftsmotståndet inom MP tonats ned något pekar företrädare ivrigt på hur mycket dyrare ny kärnkraft är i jämförelse med ny förnybar energi.
Dessutom har vi en regering bestående av borgerliga partier, som vanligtvis inte slår kullerbyttor vid tanken på statliga fingrar i näringslivet, men som envist driver framför sig en finansieringsmodell där staten går in med skattebetalarnas pengar. Och garanterar ett relativt högt pris 40 år framåt i tiden.
När det kommer till kritan gör S och M upp på egen hand. Helt enkelt för att de behöver varandra.
På andra sidan står Socialdemokraterna, partiet som brukar tro på statens inblandning, och frågar sig om inte marknaden kunde lösa det här? Inte finansieringen av kärnkraften förstås, det är för dyrt för några andra aktörer än stater att våga satsa på, men själva energiförsörjningen.
Där står vi nu i uppochnervända världen.
Och en sak verkar iallafall bestå. När det kommer till kritan gör S och M upp på egen hand. Helt enkelt för att de behöver varandra.
Trots massiv kritik från forskare, lärosäten, branschorganisationer och de tyngsta borgerliga tankesmedjorna är ingen annan riktning än framåt politiskt möjlig för Tidöregeringen. För mycket förtroendekapital har investerats i den här mandatperiodens spadtag.
Men under tiden verkar en insikt ha vuxit fram; att det inte är möjligt att få till med tre rösters majoritet i riksdagen. Risken att spelreglerna skulle ändras vid ett maktskifte är för stor. Därför måste Socialdemokraterna med på båten för att någon kärnkraftsproducent också ska vilja sätta sig där.
Så lite ny kärnkraft, så billigt som möjligt, står på önskelistan.
Samtidigt sitter S i en knepig sits. Lyssnar du till Magdalena Andersson säger hon att det bästa hade varit att börja om från ruta ett, med en ordentlig konsekvensanalys där andra kraftslag tas med i beräkningen.
Men när Tidöregeringens planer har kommit så pass långt vågar Socialdemokraterna inte lita på att regeringen inte går vidare på egen hand.
Därför backar nu S in i de kommande avtalsförhandlingarna. Så lite ny kärnkraft, så billigt som möjligt, står på önskelistan.
Och – en valrörelse utan kärnkraftsfrågan på agendan.
Läs mer:
Inför miljardbeslutet: S och M i möte om kärnkraften
Läs mer av Annie Reuterskiöld:
”Veckan då UD imploderade kommer att jaga Kristersson fram till valet”
”Uppenbara frågan: Hur många andra missar har skett?”
