Ingenting annat än ministerposter den här gången!
V-ledningens uttalade mål har prånglats ut på overheadbilder i kommuner, regioner och riksdagens partilokaler sedan mandatperiodens början.
Varför Nooshi Dadgostar gått ut så hårt i regeringsfrågan är något av en gåta.
Kanske är det den så kallade förnedringsklausulen som spökar. Januariavtalet slog fast att Vänsterpartiet inte skulle ha något inflytande på regeringens politik, och sved hårt i skinnet på vänsterpartisterna.
Något direkt krav på statsrådsposter från de egna gräsrötterna verkar nämligen inte finnas. Bland väljarna är de som röstar på Centerpartiet mer öppna för ett regeringssamarbete där Vänstern ingår, än vad Vänsterpartiets väljare är för samma alternativ.
Självklart måste alla partiers slutgiltiga mål vara att sitta i regering, och låta sin politik styra landet. Men i Vänsterpartiets fall är chanserna att lyckas just nu, trots regeringsskola med Wallenberg och Bildt, minimala.
Det beror bland annat på hundra år av misstänksamhet mot det parti som bildades när vänsteroppositionen i Socialdemokraterna uteslöts. Mer nutida skäl handlar framför allt om tre saker:
1. Varningsklockorna från valet 2010 ekar fortfarande. Trots en lovande start på valåret gjorde Socialdemokraterna sitt sämsta valresultat sedan 1914, efter en ekonomisk uppgörelse med V och MP.
2. Sveket från 2021 svider ännu. För första gången någonsin fälldes en svensk statsminister i en misstroendeomröstning. Och det var Nooshi Dadgostar som höll i svärdet när Stefan Löfvens regering föll.
3. Bråket om riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas. Magdalena Andersson har numera en ursäkt att inte ta in Vänsterpartiet i regering, men ändå förvänta sig dess stöd. Även om ambitionen aldrig var att låta V-politiker bli ministrar.
Detta känner Vänsterns partistyrelse på sig.
DN har tagit del av underlaget för uteslutningen av Lorena Delgado Varas. Där slår partistyrelsen fast att den antisemitiska bild som V-ledamoten delat, och det interna stödet, riskerar att påminna om tidigare uteslutningsprocesser och uppföljning av vilande ärenden. Dessutom ger det enligt partistyrelsen ”också S en möjlighet att markera mot Vänsterpartiet för att undvika att hantera vårt krav om att ingå i en regering”.
Ända sedan 2020, då en brittisk rapport slog fast att det fanns trakasserier och diskriminering som hade med antisemitism att göra i Labour, har det tjänat som ett skräckexempel inom Vänsterpartiets ledarskikt.
Rädslan har bland annat bestått i att man ser sig som lovligt byte för högerpolitiker som vill göra Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna till lika goda kålsupare vad gäller rasism.
Med Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 och Israels storskaliga attack på Gaza har Vänsterpartiet gått in i en av sina svåraste kriser.
Intern information har gått ut om att problematiska uttalanden och ställningstaganden hindrar partiet från att nå fram med sin pro-palestinska linje. Det i sig har genererat kritik mot ledningen om att sätta regeringsfrågan före det man i partiet betecknar som folkmordet i Gaza.
Nu har Nooshi Daadgostar en dubbelsidig huvudvärk.
Det starka stödet för Lorena Delgado Varas har skapat en djup spricka internt. Ju större den blir, desto mindre är förhandlingsutrymmet gentemot Socialdemokraterna vid en valvinst.