Så fort jag lämnar huset känner jag mig iakttagen. Det visar sig vara jag som granskar mig själv. Vad håller jag på med?
Doften av syren hänger som en försommargardin över förorten när jag går gatan fram och i kassen har jag en present till Maria. Maria heter hon som tigger nere i centrum. Hon fyller 22 år i dag, eller var det 24? Varför lyssnade jag inte ordentligt?
Hon berättade det för mig i förra veckan: ”Jag fyller år på onsdag!”. Den svenska hon kan har hon lärt sig genom sitt eget sfi; Sitta Fint för att få folk att förbarma sig, antingen vid ingången till biblioteket eller utanför Hemköp och i dag är det hennes födelsedag. Precis som regeringen har jag satt upp regler för mitt bistånd: Jag kan inte ge alla tiggare pengar men i ett slags förvriden gengäld ska jag alltid ge till hon som sitter utanför mitt Hemköp. Tidigare var det Theresia. En dag var hon inte där längre. Var är hon nu?
Sen kom Maria. Maria är 22 år (24?) och har två barn hemma i Bulgarien. Varför vet jag inte vad de heter? Maria tigger i Sverige för att hon ska ha råd att låta barnen gå i skola. När Maria pratar om barnen glittrar hennes ögon och innan längtans tyngd sänker sig över hennes ansikte hinner jag se henne le. Hennes ena hörntand är svårt kariesangripen och jag tänker att jag borde ta henne till tandläkaren. Varför gör jag inte det?
Hennes ena hörntand är svårt kariesangripen och jag tänker att jag borde ta henne till tandläkaren. Varför gör jag inte det?
Hennes man plockar burkar. ”Då är det kanske skönare att sitta här?” frågade jag hurtigt häromsistens, i ett av mina patetiska försök ”to make conversation”. Maria tittade på mig och förde handen mot ländryggen. ”Nja, jag får ont. Och det går långsamt.” Så klart, varför frågade jag?
Jag går ju in i affären, köper min zucchini och titta – jordgubbar!, tar en kartong, ber om ett uttag på 50 kronor i kassan (varför inte 100? Varför inte 1 000?), ger till Maria på vägen tillbaka, sen går jag hem och fortsätter skriva skämt om politiker, medan hon sitter kvar. Timme ut och timme in. Vid 20-tiden kommer hennes man förbi och sen tar de tunnelbanan hem. Vart? Jag vet inte, jag har aldrig frågat.
Jag passerar grannarnas trädgård med en lejongul kaprifol som välver sig över staketet som en elegant parfymerad baldakin, mot höften dunkar paketet. Jag vill göra henne glad, jag vet aldrig vad jag ska säga när hon är ledsen. Några gånger om året åker de hem, hon och maken. När hon kommer tillbaka är hennes sorg synlig redan på håll. Men hon har alltid varma händer.
Jag hejdar mig i steget av blotta skönheten i en japansk lönn som får sitt blodröda lövverk kittlat av ett gullregns nyutslagna klasar. Det är så vackert här nu. Slänger en blick ner i påsen, paketet är kvar. Så klart. Hoppas jag att jag skulle ha tappat det? Två vänner frågade jag om råd om vad jag skulle köpa. Vad ger man till den som inte har något? Jag visste hela tiden att jag skulle köpa nagellack. Så varför frågade jag? För att avisera min gränslösa godhet? Eller för att få höra att det är sjukt i hela huvudet att köpa bjäfs till någon som egentligen bara behöver pengar?
Själv försvarar jag mig mot mig själv med att alla väl vill bli lite bortskämda ibland? Hur kan den tanken ens dyka upp i det här sammanhanget? Jag vet att jag är vilse men till centrum hittar jag och det är inte långt kvar nu. Jag har köpt tre nagellack, ett i Marias favoritfärg orange (”Sunday Funday”!) ett vinrött (”Bordeaux”!), och ett ljust bebisrosa (”Cute as a button”!), plus borttagningsmedel och bomullsrondeller – jag tänker då på allt – och förpackar det i en söt mörkröd necessär. Hon kommer att bli glad, jag kommer att få en kram.
Jag ser allting utifrån och hur fan ser det ut egentligen? Vad kommer andra centrumbesökare tänka? En välbeställd medelklasstant som lajvar en Moodysonfilm? Eller är det ännu värre? Ruben Östlund? Gud, jag borde skänkt pengarna till Gaza i stället. Gör min present till Maria mig delskyldig till folkmord? Och varför ger jag henne inte bara 10 000 kronor och låter henne åka hem till sina barn? För jag vet inte vart pengarna går, varför har jag inte tagit reda på det?
Vad kommer andra centrumbesökare tänka? En välbeställd medelklasstant som lajvar en Moodysonfilm? Eller är det ännu värre? Ruben Östlund?
Men nagellacket kommer jag att se på hennes naglar, på hennes tår i de ständigt öppna kilcklacksskorna, även på vintern, minus åtta, öppna tår. Hon älskar nagellack, det vet jag. Nu ska jag bara passera tobaksaffären så ser jag henne, banne mig om jag inte är lite nervös, jag har skrivit GRATTIS MARIA! på paketet och under på rumänska: La multi ani! Borde jag skrivit på romska? Åh, jag är en sådan idiot!
Jag svänger runt hörnet. Hon är inte där. Hon är ju alltid här! Kanske har hon fått ledigt på sin bemärkelsedag? Av vem? Jag känner mig fånig. Försöker dölja paketet när jag packar ner varorna efter att ha handlat. GRATTIS MARIA, vem tror jag att jag är?
En överraskande känsla av lättnad kommer över mig när jag vänder hemåt med oförrättat ärende. Samtidigt är jag besviken – hur ska jag nu få visa hur modig jag är med min cape och mitt svärd i min kamp mot världens orättvisor! Marias present ställer jag på byrån vid ytterdörren. Det blir till att traska ner igen, i morgon efter jobbet.
Morgonen efter ska jag till min arbetsplats. Pionerna i trädgården kommer att brista ut i blom så fort jag stängt grinden. Jag stryker min ljusrosa byxdress i luftig bomull. Jag tänker att det hade varit snyggt med ett matchande nagellack, men när jag öppnar badrumsskåpet så ser jag att det lilla som fanns kvar av det bebisrosa har torkat under vintern. Typiskt, jag ville vara snygg till sändning. Sen kommer jag på – i hallen står Marias paket.
Maria heter egentligen något annat.
Läs mer:
Annika Ström Melin: Plågsamt att Europa ska behöva höra sanningen från JD Vance
Oscar Jonsson: Veckans Natomöte är historiskt – men något kritiskt saknades
