Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Donald Trump har dragit igång ett krig som redan har fått stora konsekvenser för Europa och vad säger europeiska ledare om det? Sällan har reaktionerna varit så skärrade som under krigets första dagar.
När bomberna började falla över Teheran var det först ekande tyst – och sedan hördes en kakafoni av ängsliga röster. Spanien fördömde, Tjeckien ”stod bakom”, Tysklands Friedrich Merz ville inte ”läxa upp” USA, Storbritanniens Keir Starmer förklarade att britterna inte hade det minsta med anfallen att göra, EU-kommissionens Ursula von der Leyen manade till återhållsamhet och Polen berättade att landet minsann hade fått viss förhandsinformation om angreppet på Iran.
Sedan kom gemensamma men urvattnade uttalanden från olika håll. Först levererade E3 – Frankrike, Storbritannien och Tyskland – en kommuniké och sedan kom ett uttalande från EU:s alla utrikesministrar. Texterna var så balanserade att de snarast förstärkte intrycket av splittring. Europas länder var överens om det självklara: att Irans mullor har utsatt landets medborgare för brutalt förtryck, att det är farligt om konflikten eskalerar och att Iran måste upphöra med angreppen på sina grannländer.
Utrikesministrarna manade till ”full respekt för internationell rätt”, men nämnde inte USA:s och Israels bomber. Sedan meddelade E3 att USA har fått rätt att använda franska och brittiska baser för att slå tillbaka iranska attacker mot landets grannländer, eftersom det betraktas som ”självförsvar”.
Utrikesministrarna manade till ”full respekt för internationell rätt”, men nämnde inte USA:s och Israels bomber.
Allt detta ger ett nervöst intryck. Meningen med europeiskt samarbete kan inte vara att Storbritannien, Frankrike och Tyskland blir en förtrupp som alla andra traskar efter. Inte heller att EU:s samlade krets antar gemensamma resolutioner som är så sönderkompromissade att de inte betyder någonting. Europa måste titta framåt och hitta mer strukturerade former för samordning.
Ett förslag är att inrätta ett slags europeiskt säkerhetsråd. Frankrikes president Emmanuel Macron lanserade idén redan 2017 och efter några år omfamnades den av regeringen i Berlin. Utgångspunkten är att få med Storbritannien, och en del andra länder som inte är EU-medlemmar, i ett mer alleuropeiskt samarbete. Sedan några månader tillbaka pläderar också EU-kommissionär Andrius Kubilius för ett säkerhetsråd, men frågan är hur ett sådant ska utformas.
I en analys från EU:s institut för säkerhetsstudier presenteras fyra tänkbara modeller. Den första innebär att stats- och regeringscheferna har särskilda toppmöten om säkerhetspolitik dit också till exempel Storbritannien och Ukraina bjuds in. Det vore en marginell förändring och knappast någon stor förbättring. Enligt den andra modellen inrättas ett nytt organ för säkerhetsfrågor, med permanenta och icke-permanenta europeiska medlemmar, men skulle en sådan församling ha rätt att tala för hela unionen? EU-länder utan rösträtt skulle säkert protestera.
Tredje modellen liknar det som kommissionär Kubilius förespråkar: En helt ny institution, utanför EU, där unionens länder har permanenta eller rullande medlemskap, Storbritannien och andra bjuds in precis som företrädare för institutioner med betydelse för europeisk säkerhet. Det vore kanske ett sätt att bli av med länder som Orbáns Ungern, men vad händer med EU? Risken är att unionen marginaliseras. I den fjärde och sista modellen fortsätter dagens många flexibla sammanslutningar av ”villiga” stater – E3, E5, E6 och allt vad de kallas – som sker utanför EU:s ramverk.
Donald Trump blir förstås lycklig när han lyckas söndra och härska. Men Europa måste hålla ihop och rädda det som räddas kan.
Det finns för- och nackdelar med alla modeller. I grunden handlar det – som vanligt när det gäller beslutsfattande – om den svåra balansen mellan effektivitet och inflytande. Ett säkerhetsråd som är en egen organisation kan bli byråkratiskt och långsamt, men ge tyngd åt Europa och göra beslutsfattandet tydligare och mer transparent. Ett lösligare europeiskt samarbete kan gå snabbare, men mindre länder får svårt att göra sina röster hörda och ingen utanför kretsen vet hur och när besluten fattas.
Något måste ändå göras. Under Rysslands aggressionskrig i Ukraina har Storbritannien och EU-länderna lyckats oväntat väl med att hålla ihop bakom försvaret för internationell rätt och stödet till Ukraina, trots Ungerns alla försök att sabotera sammanhållningen. När Donald Trump hotade Grönland ledde det till slut också till kraftfulla protester, men sprickan blottlades när det kom en inbjudan till den amerikanske presidentens så kallade fredsråd. Tolv EU-länder och Storbritannien tackade nej, men Ungern och Bulgarien ville gärna vara med, och tio medlemsstater skickade observatörer till mötet i Washington.
EU:s utrikeschef Kaja Kallas – kommissionens vice ordförande – tyckte inte att det ”var en bra idé” att låta en observatör från kommissionen delta under mötet, men ordförande Ursula von der Leyen bad ändå kommissionär Dubravka Suica att åka dit. Donald Trump blir förstås lycklig när han lyckas söndra och härska. Men Europa måste hålla ihop och rädda det som räddas kan av den regelbaserade världsordningen.
Läs mer:
Max Hjelm: Barn måste tvingas traggla ord – allt annat är ett svek
Isobel Hadley-Kamptz: Vi måste sluta leka affär med kulturarvet
