Den som vill veta åt vilket håll politiken blåser i Europa ska följa vad som händer i Nederländerna. Landet är öppet mot omvärlden och i den meningen ovanligt liberalt, även om förändringarna som sveper in inte alltid har lett till mer liberal politik. Ibland kan tolerans och gränslöshet slå över i sin motsats, men de politiska vindarna i Europa vänder ofta först i Nederländerna.
Det var i Haag som efterkrigstidens stora Europarörelse samlades till en historisk kongress 1948. De entusiastiska appellerna som antogs blev ett slags startskott för de många försök till politisk enhet i Europa som inleddes vid denna tid. Under flera decennier drev sedan Nederländerna på för fördjupat europeiskt samarbete.
En kraftig vindkantring skedde i mitten av 2000-talet. Folkomröstningen 2005, när en stor majoritet sade nej till EU:s konstitutionella fördrag, skakade om de etablerade partierna i Nederländerna. Att medborgarna i det lojala EU-landet var så missnöjda med unionens utveckling hade de inte förstått. Folket ”visade fingret åt den politiska eliten i Bryssel och Haag”, jublade högerpopulisten Geert Wilders.
Efter det gick anpassningen snabbt. Drömmen om ett enat, federalt styrt Europa – som i decennier funnits med i alla stora nederländska partiers program – suddades bort och Nederländerna började föra en betydligt mer avmätt EU-politik. Andra i Europa följde efter: Tjeckien, Slovakien, Ungern, Storbritannien…
Geert Wilders toppstyrda parti var också en tidig variant av det som i dag är en stark högerpopulistisk rörelse i Europa. När Wilders hoppade av liberala VVD 2004 och bildade eget förenade han EU-motstånd med invandringskritik och islamfientlighet på ett sätt som då var nytt och sedan kopierades av andra.
Efter Wilders koleriska utbrott lär det bli svårt för honom att inleda ett nytt samarbete med andra partier på högerkanten.
Det här skedde under en period när islamistisk terror hade börjat plåga Europa. Det bestialiska mordet på filmaren Theo van Gogh skakade om Nederländerna. Wilders blonderade hårsvall blev en symbol för den extremt hårda politik gentemot mot invandring och islam som fortfarande utmärker europeiska partier på den yttersta högerkanten.
Sedan starten har det gått upp och ned för Wilders parti, men i parlamentsvalet hösten 2023 fick PVV, Frihetspartiet, flest röster av alla. Det var en oväntat stor framgång och ledde till utdragna förhandlingar. När Wilders i början av juni meddelade att hans parti inte ville vara kvar i koalitionsregeringen hade PVV bara varit med i landets styre under knappt ett år. Med sedvanlig självsäkerhet hävdade Frihetspartiets ledare att siktet var inställt på att komma tillbaka ”som premiärminister” efter nyvalet som ska hållas den 29 oktober.
Den planen framstår som helt orealistisk. Efter framgången i det senaste valet har stödet för Wilders rasat. Opinionssiffrorna för Frihetspartiet ligger nu på ungefär samma nivå som för två andra partier: högerliberala VVD och alliansen mellan Socialdemokraterna och De Gröna.
Efter Wilders koleriska utbrott lär det bli svårt för honom att inleda ett nytt samarbete med andra partier på högerkanten. Övriga i den kollapsade koalitionen är rasande och anklagar honom för svek – för närvarande är det den rödgröna alliansen som går framåt i opinionen.
Den nederländska regeringens kollaps visar att det krävs mer av en framgångsrik politiker än flammande tal. Geert Wilders är utan tvivel en skicklig opinionsbildare, men han är ett brushuvud och usel på att leverera resultat.
När Wilders med buller och bång spräckte regeringen skedde det i protest mot invandringspolitiken, vilket visar att hans parti inte hade lyckats få inflytande och gehör i regeringen. Så agerar en plakatpolitiker, inte en skicklig förhandlare.
Europa har hamnat i kläm mellan Putin och Trump och väljarna längtar inte efter splittring och eviga regeringskriser.
Dessutom är invandringspolitiken inte lika politiskt laddad som tidigare. Invandringen är fortfarande relativt hög, men minskar, och under första kvartalet 2025 halverades antalet asylansökningar. Det spända världsläget påverkar också Wilders politiska attraktionskraft.
Europa har hamnat i kläm mellan Putin och Trump och väljarna längtar inte efter splittring och eviga regeringskriser. Behovet av samling är uppenbart och hets mot EU inget framgångsrecept.
I Nederländerna är stödet för EU åter mycket starkt. Den senaste Eurobarometern visar att 93 procent håller med om att ”det behövs mer enighet mellan EU:s medlemsländer för att klara de globala utmaningarna”. I dagens läge är det ingen stor politisk tillgång att Donald Trump hejar på Geert Wilders.
Utvecklingen i Nederländerna ger därför visst hopp för Europa, även om landet inte hör till EU:s tungviktare. Polen har förvisso nyligen valt en extremt nationalistisk president, men det skedde med mycket liten marginal. Geert Wilders misslyckande visar att Europas högerpopulister har problem och höstens val i Nederländerna kan förhoppningsvis ge besked om att deras bästa tid är på väg att ta slut.
Läs mer:
Annika Ström Melin: Förhandla gärna – men glöm inte att Trumps plan är att krossa EU
Elias Rosell: SvD-högern skickar gärna vapen till Israel, men inte Greta till Gaza
