Under snart femtio har jag följt familjen Le Pens framfart i den franska politiken, men aldrig förr har jag trott att klanen skulle kunna få verklig makt att styra Frankrike. Eftersom landets medborgare vet vad som hände under 1900-talet har jag varit övertygad om att de inte – när det väl kommer till kritan – skulle rösta fram ett parti som skapades av gamla fascister och tidigare nazister.
Nu är jag inte lika säker.
Första gången jag fick jag syn på Jean-Marie Le Pen, Nationella frontens grundare och första ledare, var under andra hälften av 1970-talet. Aldrig glömmer jag de hotfulla affischer som han lanserade inför 1978 års val: ”En miljon arbetslösa är en miljon invandrare för mycket”. Vid det tillfället fick Le Pens parti 0,29 procent av rösterna, men budskapet ”fransmännen först” har inte förändrats sedan dess.
Under 1980-talet började opinionssiffrorna klättra uppåt. Sommaren 1987 vikarierade jag som radions korrespondent i Paris och när jag följde Jean-Marie Le Pen under en turné i norra Frankrike slogs jag av hans retoriska skicklighet. När han framträdde lät det som om han stod på en bar och tog några glas tillsammans med åhörarna. De jublade åt hans rasistiska skämt och utfall mot den politiska eliten i Paris och stämningen under sammankomsterna blev förtätad och otäckt sammansvetsad.
Sedan dess har partiet skrällt i flera val. Störst var framgångarna när Jean-Marie Le Pen tog sig till andra omgången i presidentvalet 2002 och när dottern Marine Le Pen lyckades med samma sak 2017 och 2022. Men varje gång har en betryggande majoritet valt att lägga sina röster på en annan kandidat och ungefär så har jag trott att det skulle fortsätta.
När Marine Le Pen tog över ledningen ändrades partiets namn och den ekonomiska politiken blev mindre liberal. Mitt intryck under de gånger som jag har lyssnat på eller intervjuat henne är också att hon faktiskt ville få bort rasismen och antisemitismen som frodades under pappa Le Pen, men 2024 års val visade hur djupt sådana rötter sitter. När partiet behövde fler kandidater dök en massa gamla högerextremister upp på vallistorna.
Det var länge sedan flamman, den gamla fascistiska symbolen som under senare år varit en omtvistad del av partiets emblem, hyllades så öppet och så stolt
I grunden har partiet inte förändrats. Extrem nationalism och främlingsfientlighet genomsyrar fortfarande politiken och Jordan Bardella, den nye ledaren, slirar förstås på orden när det gäller fortsatt stöd till Ukraina. Ibland talar han nästan som en vanlig borgerlig politiker, träffar franska företagare och försäkrar att ”vi inte tänker skapa kaos”, men han vill samtidigt riva upp Macrons pensionsreform och införa gränskontroller för import av alla varor – och därmed slå sönder EU:s inre marknad. Det verkar inte särskilt näringslivsanpassat.
Bardella kan också låta som ett eko av den gamle Le Pen. Under en sändning från ett stort partimöte i franska Bordeaux hörde jag honom nyligen prisa ”Frankrike som arbetar utan att klaga” och sedan förklara att ”så länge ni håller flamman kommer Frankrike aldrig att ge upp”. Det var länge sedan flamman, den gamla fascistiska symbolen som under senare år varit en omtvistad del av partiets emblem, hyllades så öppet och så stolt.
Bardella är en skickligare talare än Marine Le Pen, som har en tendens att läsa manus och föra halvteoretiska resonemang från talarstolen. Under framträdandet i Bordeaux använde Bardella korta, slagordsliknande meningar och under åhörarnas jubel drog han plötsligt av sig kavajen. Han utnyttjar medvetet det politiska värde som en lång, ung och vältränad kropp kan ha i Tiktokerans tidevarv.
Nationell samling har stärkts av sin nye ledare och gynnas av den pågående politiska krisen i Frankrike. Under de senaste veckorna har partiet gång på gång krävt nyval och det är inte uteslutet att det blir följden om Emmanuel Macrons nygamla premiärminister inte kommer överens med Socialistpartiet när det gäller pensionerna och därför åter tvingas avgå.
I en av de senaste opinionsmätningarna får Nationell samling stöd av hisnande 37 procent och i ett valsystem som bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar kan sådana siffror leda till storseger. I så fall skulle ”Macron tvingas utnämna en högerextrem premiärminister”, kommenterade häromdagen tidningen Le Mondes Sylvie Kauffmann.
Bardella utnyttjar medvetet det politiska värde som en lång, ung och vältränad kropp kan ha i Tiktokerans tidevar
Avgörande framöver blir hur den franska traditionella högern förhåller sig till Nationell samling. Inställningen sedan Jacques Chiracs tid har varit att säga nej till ”allt samröre med extremister” och det är fortfarande den officiella positionen. Men Republikanernas tidigare ordförande Eric Ciotti bröt med den linjen – innan han tvingades bort – och ett tecken i tiden är att det borgerliga partiets ledamöter i Europaparlamentet nyligen röstade med Bardellas grupp när de högerextrema försökte få bort Ursula von der Leyen.
Det mumlas också om att det kanske är bra om Nationell samling får ta över regeringsmakten i Frankrike och därmed visa vad partiet går för. Förhoppningen är att det snabbt skulle framstå som regeringsodugligt och därmed göra sig omöjligt inför presidentvalet 2027, men vi som kan vår europeiska historia ryser inför sådana resonemang. Hur detta slutar vet ingen, men bäva månde Europa.
Läs mer:
Annika Ström Melin: Elitens fiffel och korruption har banat väg för Frankrikes politiska kris
Annika Ström Melin: EU är en usel militär aktör och det är farligt att låtsas något annat
