I Bryssel snackas det ofta om hur ”tyskarna”, ”svenskarna”, ”polackerna” eller ”grekerna” är och jag har alltid haft svårt för den leken. När någon vill placera mig i ett fack vill jag protestera.
Samtidigt begriper jag att det kan vara skönt att skratta åt nationella olikheter. Att skaka på huvudet åt hur märkligt andra kan uppföra sig lättar på trycket som uppstår i ett samarbete som bygger på 22 officiella europeiska språk.
Ibland kan en stämpel som sätts av andra dessutom bidra till nyttig självinsikt. ”Svenskar är tyskar som pratar engelska”, förklarade en italienare för mig redan 1995, när Sverige hade varit EU-medlem några månader, och det ligger fortfarande mycket i det.
När USA gör slut med Europa kan det också vara trösterikt att tänka på hur egendomligt amerikaner kan bete sig. Ta en bara en sådan sak som Donald Trumps måttlösa skrävlande. Inte ens Viktor Orbán ägnar sig åt självberöm på samma gränslösa sätt som USA:s president.
I Europa finns otaliga språkliga varianter av svenskans ”jodå, det knallar” när någon frågar: Hur är läget? Ingen svarar ”toppen” på amerikanskt vis utan mycket goda skäl. Lite trist kanske, men många européer vet allt för väl hur illa det kan gå med allting.
För ett samhälle är några stänk självtvivel antagligen nyttigare än amerikanska överdrifter om hur strålande bra saker och ting går. Europeisk dysterhet kan mycket väl bli en betydande tillgång.
EU:s eviga möteskarusell är tidskrävande och tröttsam, men har förändrat Europa till det bättre.
Europas språkliga mångfald är också en styrka. I EU krävs en gigantisk avdelning för översättning och tolkning för att hålla ihop unionen och det kostar förstås en massa pengar och tid, men skapar viss ödmjukhet. Alla européer vet att det finns en granne på andra sidan gränsen som talar ett annat språk.
Efter obligatoriska språkstudier under skoltiden begriper dessutom flertalet hur svårt det är att behärska något annat än sitt eget modersmål. Den engelska som samtidigt tar över alltmer talas ungefär lika illa överallt och skapar paradoxalt nog också ett slags gemenskap. I Europa kan ingen politisk ledare använda sitt eget språk för att trycka till sina gäster och markera sitt övertag.
Men viktigast är att länderna i Europa har tvingats inse att fredliga relationer mellan självständiga stater måste bygga på ett visst mått av ömsesidig respekt och förmåga att lyssna på andra. Sedan 1950-talets början har ständiga förhandlingar och nya uppgörelser sakta men säkert gjort vår del av världen mer pragmatisk och något mindre självgod.
I den långsamma förhandlingsapparat som kallas EU behöver alla medlemsstater anstränga sig för att begripa andra länders perspektiv, annars blir det inga uppgörelser om gemensamma regler. EU:s eviga möteskarusell är tidskrävande och tröttsam, men har förändrat Europa till det bättre.
I det täta EU-samarbetet krävs ömsesidigt förtroende, annars skulle det inte fungera. Undantaget är som vanligt Viktor Orbán, som kan fortsätta att tala illa om andra och hota med sitt veto utan att kastats ut, men med nuvarande styre kommer Ungern förr eller senare att tvingas bort.
Italienaren Mario Draghi, Europeiska centralbankens tidigare chef, har förstås rätt i att det går lite väl långsamt för Europa inom många områden. Draghis rapport om hur illa det står till med europeisk konkurrenskraft är nyttig och besvärande läsning och EU:s regelverk kan definitivt bli alltför fyrkantigt. Men sådant går att ändra utan att förkasta hela bygget.
De senaste veckorna visar också att Europas svaghet mycket väl kan bli en styrka. När Donald Trump leker hela havet stormar, och tror att han kan skrämma andra till underkastelse, framstår europeisk fyrkantighet plötsligt i förklarat ljus.
Inom utrikespolitikens område brukar hårdkokta realister hävda att intresset alltid styr och att det inte går att lita på goda intentioner. Men vem vågar göra upp med ett land som styrs av en så oberäknelig president som Trump? Något slags tillit krävs trots allt när avtal ska undertecknas.
När Donald Trump leker hela havet stormar, och tror att han kan skrämma andra till underkastelse, framstår europeisk fyrkantighet plötsligt i förklarat ljus.
Det sägs ofta att EU saknar en själ, och det är sant att unionens innersta väsen är en ganska byråkratisk gemensam rättsordning som inte sätter många hjärtan i brand. Rent formellt har EU inte ens en gemensam flagga eller hymn, eftersom väljarna i Frankrike och Nederländerna röstade nej till förslaget på ett nytt konstitutionellt fördrag 2005, där sådant ingick.
Men när världen gungar behövs inget flaggviftande eller känslor som svallar. Det känns skönt att kunna luta sig mot stabila institutioner och tråkiga men förutsägbara bestämmelser.
Donald Trump skryter med att ledare runt om i världen ringer honom för att ”kiss my ass”, men Ursula von der Leyens telefon går också varm. Hon berättade nyligen att många länder tar kontakt och vill utveckla samarbetet med EU.
Kommissionens ordförande tror att intresset beror på att andra stater vet att ”vi är förutsägbara och pålitliga”. Långsamma, mångspråkiga, lite dystra och regelstyrda, skulle hon kunna lägga till. Just nu är det precis vad världen behöver.
Läs mer:
Gina Gustavsson: Svenska medier gör ett misstag – Trumps ledarskikt är inte ett gäng korrupta klåpare
Erik Helmerson: Nästa gång kan det vara du som deporteras
