Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Först verkade det som om EU:s ledare inte tänkte låta sig skrämmas av Donald Trump igen. Under hela söndagen, efter den amerikanske presidentens nya tullhot, lät det som om flertalet var lika upprörda som Emmanuel Macron. Som om hela unionen, med Frankrikes president i spetsen, slöt upp bakom Danmark och Grönland. Så skönt att de till slut tycktes ha fått nog av försöken hålla mannen i Vita huset på gott humör!
Men nej, så enkelt var det inte. Sprickan blev tydlig redan på söndag kväll, efter krismötet med EU-ambassadörerna i Bryssel, och den visade sig vara djup. Italien manade EU-kretsen till återhållsamhet och flera andra länder höll med. En tillräckligt skarp reaktion blir det förhoppningsvis ändå, men få tycks hålla med den franske presidenten om att EU ska använda den omtalade nya handelsbazookan mot USA.
Det var befriande att lyssna på Macron, men jag blev också en smula nervös – och det beror på EU:s historia. Under långa perioder har unionens handelspolitik varit ett riktigt skräckexempel på protektionism, och regeringarna i Paris har ofta varit dess främsta tillskyndare. Det finns alltid en risk att vi hamnar där igen.
Det var befriande att lyssna på Macron, men jag blev också en smula nervös – och det beror på EU:s historia.
Ändå fram till 1990-talet användes tullar, kvoter och allehanda handelsrestriktioner för att skydda europeisk produktion och hålla världen borta. Värst var det under 1980-talet när EU:s handelspolitik i kombination med unionens jordbrukspolitik förstörde delar av världsmarknaden för jordbruksvaror, och därmed exportmöjligheterna för fattigare länder. Den dåvarande politiken – med stora subventioner och garanterade minimipriser på bland annat spannmål och mjölk – ledde till överproduktion och dumpade världsmarknadspriser.
EU:s stora smörberg gav en grotesk bild av hur fel det kan gå när den egna produktionen ska skyddas till varje pris. Sedan hände någonting. När WTO, Världshandelsorganisationen, bildades i mitten av 1990-talet inledde unionen en försiktig omsvängning. Sedan dess har en del av jordbrukspolitikens värsta delar tagits bort och EU blivit en alltmer aktiv förespråkare för en friare världshandel.
Men det har inte skett utan strid. Regeringarna i Paris har ofta bromsat.
Frankrike röstade till exempel nej 2001, när EU fattade beslut om att ta bort alla importtullar på varor – utom på vapen och ammunition – från världens minst ekonomiskt utvecklade länder. Den gamla kolonialmakten ville inte öppna unionens dörrar för alla fattiga länder, utan ha kvar de regler som gynnade tidigare franska kolonier.
Det är en av få gånger som Frankrike har förlorat en omröstning i Bryssel. Grundarlandet vill helst inte höra till en minoritet i EU, utan vara drivande bakom majoriteten, men den 9 januari i år hände det igen. Under voteringen om EU:s nya handelsavtal med Mercosur – ett antal länder i Sydamerika – körde en kvalificerad majoritet över Frankrike, Polen, Irland och Österrike. Frankrike hade inte lyckades samla tillräckligt många länder för en blockerande minoritet och det innebar ett uppseendeväckande nederlag för Macron i en viktig fråga.
Handelspolitiken är definitivt ett av EU:s mest kraftfulla områden – och hör till unionens mest överstatligt styrda. Unionen har så kallad exklusiv befogenhet, vilket bland annat innebär att enskilda medlemsländer inte får ha egna, nationella tullar eller andra handelshinder. I förhandlingar med andra länder företräds alla EU-länder av kommissionen och när rådet har fattat beslut måste också nej-röstarna följa majoritetens avgörande.
Det demokratiska underskott som är en del av unionens beslutsmaskineri blir särskilt tydligt när ett stort land som Frankrike körs över.
Den starka handelspolitiken innehåller därför också en svaghet. Det demokratiska underskott som är en del av unionens beslutsmaskineri blir särskilt tydligt när ett stort land som Frankrike körs över. För när Macron sade nej till Mercosur hade han alla franska politiska partier bakom sig – från yttersta högern till yttersta vänstern. Det franska motståndet är kompakt, men trots det måste franska myndigheter följa det nya avtalet – och hur ska missnöjda franska väljare kunna ändra på det? Alla deras politiska företrädare har redan röstat nej.
Räkna därför med fler traktordemonstrationer i Paris. Ilskan mot Mercosur eldar på missnöjet med EU och kan säkert påverka kampanjen inför nästa års presidentval i Frankrike – och det är därför blir jag orolig när Macron svingar handelsbazookan mot Donald Trump. Talar han främst till sin inrikespolitiska publik? Han vill kanske visa sina landsmän att unionens handelspolitik inte bara är Mercosur, utan också kan användas för att skydda all möjlig europeisk produktion och stänga ute USA och kanske också andra delar av världen.
Den franske presidenten har länge argumenterat för Europas behov av suveränitet och autonomi och han har många viktiga poänger, men faran är att sådana paroller slår över i ren protektionism. Svara alltså den amerikanske presidenten så tydligt och tufft som möjligt – men glöm inte att EU:s handelspolitik har en lång och inte särskilt vacker historia. Dit ska vi inte tillbaka.
Läs mer:
Max Hjelm: Kondomskatten i Kina blottar något vidrigt
DN:s ledarredaktion: Strafftullarna är första skottet – Nato är ”dead man walking”
