”Jag kan inte låtsas som om ingenting har hänt”, förklarade presidenten när han framträdde på söndag kväll och överraskade Frankrike med beslutet att upplösa nationalförsamlingen. Presidenten uppträdde samlat och allvarstyngt, men det är uppenbart att Emmanuel Macron gillar att överrumpla och tror att han är en mästare i politisk schack. Det är farligt att underskatta sina motspelare.
Att förstå hur presidenten tänker är inte särskilt svårt. I valet till Europaparlamentet levererade de franska väljarna utan tvivel ett mycket tydligt budskap. Det usla resultatet för Macrons parti avspeglar ett utbrett missnöje med presidenten och hans regering, som redan saknar stöd av en majoritet i nationalförsamlingen och därför har svårt att styra landet. Högerextrema Nationell samlings framgång är exceptionell, men ilskan finns också till vänster och EU-valet innebär också ett slags återkomst för Socialistpartiet.
Macron ställer frågan om vem som ska styra Frankrike på sin spets. I stället för att låta regeringen fortsätta att harva på och kanske nötas ned ytterligare blåser presidenten till strid och utmanar sin huvudmotståndare, Marine Le Pen. Nationell samlings förgrundsfigur hade nog egentligen tänkt spara på krutet fram till presidentvalet 2027, men hon har redan krävt nyval upprepade gånger och nu blir det upp till bevis.
Emmanuel Macron gillar att överrumpla och tror att han är en mästare i politisk schack. Det är farligt att underskatta sina motspelare.
Presidenten hoppas förstås att väljarna ska ta sitt förnuft till fånga. Han litar på att en majoritet av de franska medborgarna fortfarande inte kan tänka sig att låta det högerextrema partiet styra Frankrike, och hittills har också det franska valsystemet missgynnat Le Pens parti. Valen till nationalförsamlingen sker i två omgångar i enmansvalkretsar och det krävs en relativ majoritet för att vinna andra omgången. Så många röster har Nationella samlings företrädare sällan fått.
Med ett nyval tror Macron att han kan förändra den politiska spelplanen. Flera av hans företrädare har också använt den metoden för att få igenom det de vill och ibland – men inte alltid – har det lett till önskat resultat. Charles de Gaulle upplöste nationalförsamlingen två gånger (1962 och 1968) och gick segrande ur striden båda gångerna. Francois Mitterrand vann också på att utlysa nyval (1981 och 1988), men när Jacques Chirac gjorde detsamma (1997) blev valet en framgång för Socialistpartiet och slutade med att Lionel Jospin utsågs till regeringschef.
Det franska valsystemet, som hittills har missgynnat Le Pen, kan också slå tillbaka. Majoritetsvalen innebär att små partier har svårt att vinna mandat, men också att ett framgångsrikt parti kan bli mycket större än dess procentuella väljarstöd. Om Nationell samling lyckas få många företrädare till den andra valomgången och förmår locka borgerliga väljare kan partiet vinna slutstriderna i valkretsarna och på så sätt få fler mandat än någon ens vågat tänka på.
Macrons strategi är alltså riskfylld. ”Han vill vara de Gaulle, men kan sluta som Chirac”, kommenterade en fransk politiker som talat med Le Monde. Och bara tanken på att Nationell samling inte alls skulle förlora, utan tvärtom vinna på presidentens manöver, är olidlig.
Om Le Pens parti lyckas få regeringsmakten i Frankrike skulle det påverka Europa mer än alla framgångar i vilket EU-val som helst. Europaparlamentet har trots allt begränsade befogenheter, kan inte ändra fördragen och på så sätt lösa upp grunden för EU-samarbetet. Men en fransk nationalistisk och ryssvänlig regeringschef skulle kunna ställa till oändlig skada.
Om Le Pens parti lyckas få regeringsmakten i Frankrike skulle det påverka Europa mer än alla framgångar i vilket EU-val som helst.
Nationell samling har förändrats sedan Marine Le Pen sparkade ut sin egen pappa Jean-Marie och tog över ledningen av partiet som grundades av gamla nazister och fascister. Den öppna rasismen har suddats bort, men den extrema nationalismen finns kvar. Om Nationell samling får leda Frankrike skulle de stänga landets gränser, börja särbehandla människor som inte är franska medborgare, sätta stopp för fler EU-medlemmar och förstöra det samarbete som skapades för att omöjliggöra krig mellan Europas länder.
Presidenten kommer förstås att sitta kvar. Ingen kan flytta på Macron innan Frankrike har valt en ny president 2027, men det är svårt att föreställa sig att statschefen kan styra landet om regeringschefen företräder en politisk huvudmotståndare. Kanske hoppas Macron att Nationell samling ska visa sig vara så odugligt som regeringsparti att Marine Le Pen inte kommer att ha en chans i presidentvalet, men det är också en riskabel strategi.
Macron har alltså satt igång ett politiskt experiment med oklar utgång. I ett läge där de högerextrema partierna växer i flera av EU:s stora medlemsländer ger han Nationell samling ytterligare en chans att rida på den extremnationalistiska framgångsvåg som sveper över Europa. Den franske presidenten gör ett djärvt men vanskligt drag. Om han misslyckas kommer hela Europa att få betala för det.
Läs mer:
Susanne Nyström: Därför pratar ingen om Centerpartiet
Amanda Sokolnicki: ”Bort med utlänningarna”, sjöng SD – men det var deras väljare som försvann