Under årens lopp har jag träffat ganska många ledsna svenska EU-byråkrater som har beskrivit sitt liv i Bryssel som en tillvaro i en gyllene bur. De har bra betalt, men känner sig inlåsta.
Efter ett antal år i unionens tjänst längtar en del av dem hem, men de vet vad det kostar. Lönerna i svensk förvaltning är betydligt lägre än i europeisk, och kan de ens få ett jobb? I Sverige väger svenska meriter tyngst, det vet alla som har arbetat utomlands.
Att vårt land sedan 30 år är en del av EU tycks inte ha särskilt stor betydelse för den som försöker få ett nytt arbete på hemmaplan. Svenska arbetsgivare är fortfarande både okunniga och misstänksamma vad gäller erfarenheter av arbete i unionens institutioner. Här ska ingen försöka göra sig märkvärdig.
Goda EU-löner och livstidsanställningar kan verka lockande, men för unga människor som oavbrutet byter jobb låter det antagligen klaustrofobiskt.
Rädslan för att europeiska meriter inte räknas i Sverige är säkert en av förklaringarna till att så få svenskar söker sig till Bryssel. Goda EU-löner och livstidsanställningar kan verka lockande, men för unga människor som oavbrutet byter jobb låter det antagligen klaustrofobiskt.
Att andelen svenska tjänstemän i EU-kommissionen fortsätter att krympa förvånar därför inte. Tidningen Altinget rapporterade nyligen att antalet har minskat från 556 personer år 2017 till 484 i början av 2025. Det innebär en andel på 1,5 procent, vilket är långt från målsättningen på 2,7 procent som motsvarar Sveriges andel av befolkningen i unionen.
Trenden är inte ny, men fortsatt trist och farlig. Det behövs svenskar i EU:s labyrinter, annars kommer unionen att bli ännu mer svårbegriplig och främmande. Utan svenskar som har lärt sig maskineriet inifrån och kan förklara hur det fungerar skulle avståndet till Bryssel bli mycket långt.
En hel del har därför gjorts för att få fler att söka jobb i Bryssel. Regeringen satsar mer pengar på stipendier till EU-folkets plantskola, Collège d’Europe, och hjälp till förberedelser inför unionens tuffa uttagningsprov, men det tar antagligen tid innan sådant ger utdelning.
Risken att hamna i en gyllene bur är inte heller det enda som avskräcker. Få svenskar längtar efter att bli hemmaman eller hemmafru och därför krävs ofta två jobb om en familj ska flytta till Bryssel.
Kommissionens omvittnat hierarkiska arbetssätt är inte heller populärt. Svenska tjänstemän är vana vid plattare organisationer och oändliga möjligheter till flextid för att till exempel kunna hämta barn från förskolan.
Aldrig glömmer jag hur förundrad och upprörd en belgisk mellanchef var när han berättade om hur omöjligt det var att få svenskar att komma på ett arbetsmöte efter klockan fyra. De kulturkrockar som uppstår i EU:s korridorer kan bli rätt dramatiska.
I Sverige finns dessutom en utbredd missuppfattning om arbetet i EU:s institutioner. Föreställningen om att tjänstemännen i Bryssel lever i sus och dus och skålar i vin varje dag ligger mycket långt från verkligheten.
Faktum är att flertalet EU-byråkrater har krävande uppdrag och väldigt långa arbetsdagar. När jag började åka till Bryssel för ungefär 30 år sedan blev jag också överraskad av att EU-tjänstemännen hade nästan lika säckiga kläder som vilken svensk journalist som helst.
Det finns faktiskt ett asketiskt och aktivistiskt drag över många som arbetar i Bryssel, och förklaringen är historisk. De allra första EU-tjänstemännen såg sig som en europeisk förtrupp och uppdraget att försöka skapa ett mer enat och fredligt Europa uppfattades som ett kall.
Den som formulerade trossatserna var Jean Monnet, fransk självlärd politisk entreprenör och lobbyist som under några år var chef för EU-kommissionens föregångare, kol- och stålgemenskapens Höga myndighet.
När jag började åka till Bryssel för ungefär 30 år sedan blev jag också överraskad av att EU-tjänstemännen hade nästan lika säckiga kläder som vilken svensk journalist som helst.
Monnet predikade att de anställda inte skulle tänka nationellt, utan enbart vägledas av vad som behövde göras för att stärka Europas enhet. Han drömde om att tjänstemännen i Höga myndigheten skulle bli ett nytt slags människor: de första ”riktiga européerna”.
Monnet är död sedan länge, men hans ande lever kvar i Bryssel. Än i denna dag kan man träffa EU-tjänstemän som verkar tro att de vägleds av det rätta europeiska ljuset.
EU-kommissionen är fortfarande en annorlunda institution, som inte enbart ska förvalta, utan har exklusiv rätt att utreda, driva fram och presentera förslag på nya EU-lagar. När sedan beslut har fattats av rådet och parlamentet är det kommissionen som ska övervaka att lagarna följs och dra stater som struntar i regelverket inför rätta.
Tjänstemännen i en myndighet med så omfattande befogenheter har utan tvivel ett annorlunda jobb, men efter snart 75 års europeisk integration måste synen på EU-byråkraten uppdateras. Monnets gamla europeiska laboratorium borde bli en modern arbetsplats där en anställning inte ska ses som ett slutligt livsval.
Men viktigast är att svenska arbetsgivare inser värdet av erfarenheter från Bryssel. Då skulle det bli lättare att växla till en anställning på hemmaplan och fler svenskar förhoppningsvis kunna tänka sig att arbeta i EU:s tjänst under en period av sitt liv. Det skulle vi alla tjäna på.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Kanske borde Arbetsförmedlingen hjälpa människor att få jobb?
Amanda Sokolnicki: Nationalister hotar Europa – men i Sverige ska de in i regeringen
