Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Under flera decennier har Moderaterna värnat om Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna mer än många andra svenska partier, men plötsligt har statsminister Ulf Kristersson och migrationsminister Johan Forssell kommit ut som kritiker. I Expressen (31/10) hävdar de att internationella regelverk ”hindrar oss i Sverige från att skydda våra egna”. Den som har varit med ett tag häpnar över formuleringen. Aldrig tidigare har Moderaterna pekat ut Europakonventionen som ett hot mot ”våra egna”.
Under hela efterkrigstiden och fram till alldeles nyligen har ledande moderater tvärtom hävdat att Europakonventionen skyddar svenskar från nationella rättsövergrepp och nationellt statligt maktmissbruk. Tänk bara på justitieminister Gunnar Strömmer, grundare av Centrum för rättvisa, som driver svenska rättsfall till Europadomstolen i Strasbourg.
Under lång tid kom kritiken i stället från vänster. Socialdemokraternas Östen Undén, utrikesminister mellan 1945 och 1962, var mycket skeptisk. Sverige skrev under Europakonventionen i november 1950, men Undén ville inte låta ”en utländsk domstol” pröva om svenska medborgares rättigheter hade tillräckligt skydd. Det fanns ”inhemska regler” för sådant, hävdade Undén. Sverige erkände Europadomstolens kompetens 1966, men då med fem år i taget. Först 1994 försvann alla invändningar från Stockholm.
Paris gillade inte heller den övernationella rättsordningen. Under 1950-talet fruktade franska politiker att Europadomstolen skulle döma ut metoder som användes i landets upptrappade krig mot befrielserörelsen i Algeriet och det kunde den franska kolonialmakten inte acceptera. Paris ratificerad Europakonventionen 1974 och Europadomstolens kompetens erkändes först 1981.
Aldrig tidigare har Moderaterna pekat ut Europakonventionen som ett hot mot ”våra egna”.
Kritik har alltså funnits från början. Få stater applåderar att Europadomstolen kan överpröva rättsfall och nationell lagstiftning. Att västra Europas länder under 1940-talets slut lyckades komma överens om en bindande, övernationell stadga för att skydda mänskliga fri- och rättigheter berodde på erfarenheterna av Hitlertysklands alla förbrytelser under andra världskriget, samt hotet från Sovjetunionen efter kriget. Det är svårt att tro att en så speciell rättsordning skulle kunna upprättas i vår tid, men det betyder inte att den är otidsenlig – tvärtom.
I dag ger sig en växande skara europeiska politiker åter på Europadomstolen och nu handlar det – förstås – om invandring. I somras fick Danmarks Mette Frederiksen och Italiens Giorgia Meloni med sig sex andra regeringschefer bakom ett upprop där de hävdar att domstolen i Strasbourg begränsar ländernas möjlighet att utvisa utländska medborgare och övervaka dem som inte kan skickas till sina hemländer.
Visst kan Europadomstolens rättspraxis diskuteras, men det är svårt att begripa upprördheten. När jag går igenom de senaste årens rättsfall som rör Danmark är det överlag nyanserade domar som verkligen inte alltid ger de överklagande rätt.
Ett uppmärksammat avgörande från 2018 gäller till exempel en jordanier som kom lagligt till Danmark som 20-åring, gifte sig två gånger och fick sammanlagt sex barn, som alla blev danska medborgare. Han dömdes till fängelse och utvisning för grovt narkotikabrott och deporterades. När hans överklagande nådde Strasbourg ansåg domstolen att barnens intresse av kontakt med sin pappa inte vägde tyngre än hans kriminalitet. Danmark friades från brott mot Europakonventionens artikel 8, som stadgar att alla människor har ”rätt till respekt för privat- och familjeliv”.
Men ja, det finns andra fall. En omdiskuterad dom från 2021 handlar till exempel om en kurd från Turkiet som levt i Danmark sedan sex års ålder. Han dömdes för ett grovt våldsbrott och utvisades vid 30 års ålder, trots att han var psykiskt sjuk, inte talade turkiska – och bara mycket lite kurdiska – och saknade anhöriga i Turkiet. Eftersom sjukdomen gjorde honom beroende av sin familj i Danmark blev det en fällning.
Ulf Kristersson skrev inte under Frederiksens och Melonis upprop i somras, men regeringen var tydligen oenig. Statsministern håller egentligen med. Det minsta man kan begära är därför att Moderaterna förklarar när Europadomstolen har hindrat Sverige från ”att skydda sina egna”. Förra året kom bara fyra domar om svenska fall från Strasbourg och alla innebar frianden.
Kristersson och Forssell hänvisar till hovrättsdomen som rör våldtäkten mot den 16-åriga flickan i Skellefteå, men den handlar inte alls om Europakonventionen.
Kristersson och Forssell hänvisar till hovrättsdomen som rör våldtäkten mot den 16-åriga flickan i Skellefteå, men den handlar inte alls om Europakonventionen. Hovrätten ansåg att den dömde, en 18-årig flykting från Eritrea, inte kan utvisas eftersom svensk utlänningslag följer FN:s flyktingkonvention som stadgar att enbart ”synnerligen” grova brott kan leda till deportering av en person som har fått fristad i Sverige. Att peka på domstolen i Strasbourg är ren populism.
Under 75 år har Europakonventionen haft stor betydelse för skyddet av alla människors fri- och rättigheter i vår del av världen. När extrem nationalism åter drar genom Europa behövs den mer än på länge, men Moderaterna vänder tyvärr kappan efter vinden.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Ska ett statsråd vara så här vårdslös med siffror?
Martin Liby Troein: I veckan fick USA en ny stjärna – det var inte Mamdani
