Häromdagen var Maria Malmer Stenergard (M) inbjuden till Utrikespolitiska institutet för att hålla sitt första linjetal som Sveriges utrikesminister, och en kortversion publicerades samma dag på DN Debatt.
Bland åhörarna i UI:s konferenssal var det inte bara jag som undrade varför utrikesministern knappt nämnde EU:s betydelse för vårt lands utrikespolitik. Efteråt fick hon en fråga om detta. Hon verkade besvärad och förklarade att EU-medlemskapet naturligtvis är avgörande för Sverige.
Kanske var det ett misstag. I så fall en illavarslande blunder som säger ganska mycket om varför EU-ländernas gemensamma utrikespolitik är så vag i konturerna.
Vad säger till exempel EU om allt som sker i Mellanöstern? Gamla positioner upprepas, trots att alla inser att vi påverkas av det som händer i vårt ganska nära grannskap.
Engagemanget för och stödet till Ukraina har hittills varit ett stort och viktigt undantag, men i övrigt verkar EU:s utrikesministrar ta det mesta med ro.
Kanske var det ett misstag. I så fall en illavarslande blunder.
En förklaring är förstås att den EU-gemensamma utrikespolitiken bygger på att alla medlemsstater är överens. Om det inte finns enighet händer ingenting.
Vetorätten är begriplig när det handlar om frågor som i sista hand gäller beslut som kan påverka medborgarnas liv och säkerhet. Sådant måste vara de enskilda medlemsstaternas, inte EU:s gemensamma, ansvar.
Men vetorätten användas ofta som en bekväm möjlighet för medlemsländerna att enbart tänka nationellt och slippa lägga ned kraft och energi på att utforma och övertyga andra om idéer som skulle gynna hela EU.
Utrikesministrarna åker till Bryssel för att säga nej och ägnar oproportionerligt mycket tid åt att stryka i och vattna ur gemensamma uttalanden och resolutioner. Till slut blir allt så harmlöst och ointressant att ingen behöver bry sig om innehållet.
EU är en kompromissmaskin och det påverkar förstås språket. När 27 länder ska enas blir texterna nästan per definition mer diffusa än alla tvärsäkra yttranden från till exempel Vladimir Putin, Xi Jinping och Donald Trump. Diktatorer och auktoritärt sinnade ledare behöver inte försöka komma överens med andra.
EU:s utrikespolitiska svaghet beror också på att unionen är en annorlunda internationell organisation som inte liknar någon annan. Varken USA:s kommande eller Rysslands sittande president verkar begripa hur den fungerar.
Det är onekligen ett säreget samarbete. 27 självständiga stater har gått samman och bestämt sig för att vissa frågor ska beslutas gemensamt. Inom begränsade men allt fler områden har medlemsländerna överlämnat rätten att fatta beslut till EU:s beslutade organ.
På så sätt har unionen blivit en ganska komplicerad blandning av nationell och gemensamt utövad makt. Det betyder också att EU:s politik som rör utrikesrelationer ofta spretar åt olika håll.
I ett land som USA har presidenten makt och möjlighet att försöka dra utrikes-, handels- och försvarspolitiken åt samma håll, men i EU är det inte möjligt.
När det till exempel gäller tullar och andra handelspolitiska frågor fattas besluten på EU-nivå med kvalificerad majoritet, medan medlemsstaterna fortfarande har makten över till exempel militärt försvar och utrikespolitik.
Engagemanget för och stödet till Ukraina har hittills varit ett stort och viktigt undantag, men i övrigt verkar EU:s utrikesministrar ta det mesta med ro.
Unionen är helt enkelt en annorlunda skapelse som kan vara svår att förstå sig på och Kaja Kallas, EU:s nya höga representant i utrikesfrågor, kommer inte att få det lätt.
Ingen kan tvivla på Kallas vilja att hjälpa Ukraina på alla sätt, men i många medlemsländer sviktar stödet och det är inte den höga representanten som bestämmer. Och när det gäller andra utrikesfrågor är Kallas än så länge en nybörjare.
Men världen väntar inte. Så vad kan EU göra? Det finns en del förslag och många frågor.
I Bryssel snackas det till exempel sedan länge om att vetorätten inom utrikespolitiken borde begränsas, men hur och inom vilka områden?
Den höga representantens roll kan också stärkas. Kallas måste ha möjlighet att uttala sig även om till exempel Ungern har en annan åsikt än övriga medlemsländer. Det betyder inte att EU har en gemensam position, men utrikeschefen behöver åtminstone inte hålla tyst.
Kallas skulle också kunna få rätt att kalla in utrikesministrarna till krismöte, när hon anser att det behövs. Så slipper hon tvingas vänta på att det rullande ordförandeskapet ska vakna.
Kanske är det också dags att skaka liv i idén om ett mer alleuropeiskt säkerhetsråd, där Storbritannien kan vara med? Vår del av världen kläms mellan Putin och Xi på enda sidan och Trump på den andra, och mer måste göras för att världen ska lyssna på Europa.
Demokratiska europeiska länder måste vara beredda och försöka hålla ihop och jag tvivlar inte på att Maria Malmer Stenergard håller med. Men om något ska hända måste Sverige och andra medlemsländer ägna mer kraft åt den gemensamma utrikespolitiken. Nästa gång utrikesministern håller ett linjetal hoppas jag därför att hon inte glömmer bort EU.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Vi ser en ung demokrati som försvarar sig
Lisa Magnusson: Självklart måste föräldrarna vara välkomna på barnens luciafirande
