Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Den som har följt alla val till riksdagen sedan Sverige blev medlem i EU 1995 borde inte vara förvånad, men årets valrörelse innebär ändå något slags rekord. Aldrig har det sagts så lite om så många frågor som betyder så mycket för vårt lands framtid.
Dygnet runt pumpar nyhetsprogrammen ut rapporter om Rysslands aggression i Europa, Trumps bomber över Iran, Kinas framflyttande positioner, FN:s försvagade ställning – och EU:s alla försök att hålla ihop och förhålla sig till en värld som styrs av allt mer auktoritära ledare.
Men i den svenska valrörelsen är det bara Sverige, Sverige och Sverige för hela slanten. I Stockholm arrangerade Svenska Europarörelsen en diskussion om EU, SVT:s Agenda lät unionens klimatpolitik få vara med på ett hörn och Ekots partiledardebatt avslutades med en europeisk snutt. I övrigt har det varit nästan helt tyst.
Det är så märkligt och paradoxalt. Begriper inte partierna att väljarna inser att enskilda nationer inte kan avgöra sitt öde helt på egen hand? Världens länder är mer eller mindre sammanflätade, ekonomiskt och på andra sätt, och påverkar varandra. Vi lever i en tid som kräver mer samarbete och fler gemensamma lösningar, men politiken blir i stället alltmer nationell och land efter land vänder sig inåt.
Det bara Sverige, Sverige och Sverige för hela slanten. Det är så märkligt och paradoxalt
Medlemskapet i EU ger Sverige en unik möjlighet att påverka vår omvärld, men det har sällan märkts inför valen till riksdagen. Den extremt polariserade kampanjen inför folkomröstningen 1994 slet hårt på sammanhållningen i flera partier. Socialdemokraterna och Centern var djupt splittrade och inför val till riksdagen ville partierna helst glömma de interna motsättningarna om EU. På den tiden hävdades också att Sverige skulle försvagas i Bryssel om partierna drabbade samman om EU-politiken. Sådana strider fick tas inför val till EU-parlamentet, men i övrigt ansågs inhemska debatter om unionens politik vara onödiga och splittrande. Sverige skulle hålla ihop i EU, inte exponera sina interna motsättningar.
Den där inställningen finns kvar och är inte helt fel. Det är förstås sant att en svensk regering behöver starkt inhemskt stöd för att få igenom sina krav under förhandlingarna i rådet. Innan ministrarna åker till Bryssel måste de ha en majoritet i riksdagens EU-nämnd bakom sig, vilket stärker Sveriges position. Men det betyder inte att partierna ska skyla över sina åsiktsskillnader inför ett val till riksdagen. Den regering som tillträder efter valet ska leda Sverige i EU, men på vilket sätt? Om demokratin i EU ska fungera behövs det debatter och strider om europeisk politik, också på hemmaplan.
Nästa svenska regering måste dessutom göra en rivstart i EU. Sällan har dagordningen i Bryssel handlat om så många stora och svåra frågor. Det gäller bland annat finansieringen av fortsatt stöd till Ukraina, relationen med den allt starkare stormakten Kina, förhandlingar om unionens nästa långtidsbudget, drabbningar om ETS – systemet för handeln med utsläppsrätter, som är grundbulten i unionens klimatpolitik – samt kommande förslag om hur EU-samarbetet måste förändras för att Ukraina och andra ansökande länder ska kunna bli medlemmar och nya idéer om hur den gemensamma utrikespolitiken ska styras och…. Listan är nästan oändlig.
Tänk så mycket intressantare en valrörelse skulle bli om svenska politiker trodde på väljarnas förmåga att begripa att vårt land är en del av EU och påverkas av hela världens utveckling
EU pressas från alla möjliga håll och samtidigt växer kraven på allt unionen borde göra. Det är inte alls självklart att EU klarar att uppfylla alla förväntningar och att samarbetet överlever. Under ytan av fortsatt uppslutning bakom Ukraina växer till exempel motsättningarna om stödets utformning mellan EU:s medlemsländer, men hur ska Putin stoppas om unionens löften överges och Ryssland vinner angreppskriget mot Ukraina?
Frågan är också hur EU ska ha råd med allt. Förhandlingarna om unionens nästa långtidsbudget lär bli ovanligt komplicerade. Sverige har hittills sagt blankt nej till kommissionens förslag, men efter valet kommer vilken regering som än tillträder i Stockholm tvingas till kompromisser som kan leda till svettiga inre uppgörelser.
När det gäller EU:s jordbruksstöd gör Centern och Socialdemokraterna helt motsatta prioriteringar. Och när Liberalerna vill att Sverige ska låna pengar för att EU ska ha råd att satsa mer på försvar lär det bli svårt att beveka Sverigedemokraterna. Frågan är också om Sverige verkligen kan fortsätta att avfärda alla former av så kallat egna medel. En lång rad andra EU-länder har redan accepterat att låta till exempel inkomster från de nya så kallade klimattullarna gå in i unionens budget, vilket skulle minska behovet av höjda avgifter från medlemsstaterna. Det lär ingen regering i Stockholm kunna säga nej till, även om det för närvarande låter så i riksdagen.
EU är en kompromissmaskin och väljarna förtjänar att få veta mer om de svenska partiernas resonemang och hur avvägningar görs. Alla fattar att sådant inte leder till vallöften som kan räknas om i kronor och ören. Men tänk så mycket intressantare en valrörelse skulle bli om svenska politiker trodde på väljarnas förmåga att begripa att vårt land är en del av EU och påverkas av hela världens utveckling.
Läs mer:
Annika Ström Melin: Pinsamt fel om EU när nya medborgare ska undervisas om Sverige
Annika Ström Melin: Omvärlden har missförstått vad som hände i Ceuta – Sverige gick i fällan