USA hade spelat två tidigare OS-finaler på den här sidan av millennieskiftet och förlorat båda mot Kanada. Men om utgången var väntad 2002 och 2010 låg en annan förväntan i luften den 22 februari 2026.
Utanför Santagiulia Arena var kanske det vanligaste namnet på ryggen av de amerikanska hockeytröjorna inte Hughes, Tkachuk eller Matthews – utan Eruzione.
Mike Eruzione gjorde det avgörande 4–3-målet när USA besegrade Sovjetunionen i Lake Placid 1980 – och visst fanns det en del som talade för att man den här gången skulle vinna sitt första OS-guld sedan ”Miracle on Ice” för 46 år sedan.
Connor Hellebuyck, som aldrig vunnit något stort tidigare i karriären, hade i alla fall en positiv känsla hela dagen.
– Det här var antagligen den största matchen i min karriär, men jag var ändå inte så nervös. Ända sedan jag vaknade i morse kändes det som att jag gjorde allting rätt. Varje steg kändes rätt och det överfördes till matchen, säger den 32-årige Winnipeg-målvakten.
Utöver förlängningen mot Tre Kronor hade USA kört över allt motstånd i Milano medan Kanada pressats hårt mot både Tjeckien och Finland.
Lägg till att ”Lönnlövens” ikoniske lagkapten Sidney Crosby tvingades lämna återbud efter skadan han åkte på i kvartsfinalen och det amerikanska slagläget var uppenbart.
Sett till hur matchen såg ut kanske en förlust hade varit det mest logiska – men just denna dag stod stjärnorna rätt för USA som till sist gick segrande ur vad som utvecklades till ett rafflande drama i ”sudden death”.
Enligt uppgifter tidigare i veckan skulle Donald Trump närvara på finalen, men presidenten fick förhinder och dök aldrig upp. Hur det hade låtit om tv-kamerorna kunnat zooma in honom på arenan fick vi en fingervisning om redan på uppvärmningen när kraftiga burop sköljde över de amerikanska spelarna.
Sett till decibelnivå var det i alla fall inledningsvis kanadensisk dominans på åskådarplats – men det var USA som fick måljubla först.
Efter en rivstart med full fart åt båda håll bröt Matt Boldy dödläget efter sex minuter. Framspelad av Auston Matthews åkte han hela vägen från egen zon, rakt igenom Kanadas stjärnbackar Devon Toews och Cale Makar, och lade pucken i nät.
– Jag hittade ett sätt att smyga mig fram och igenom. Ibland har du studsarna med dig och pucken följer bara med dig, säger Boldy om målet.
Efter det tidiga underläget gick Kanada ännu hårdare framåt och skapade kvitteringslägen i mängder, men länge utan att få hål på Hellebuyck – tveklöst OS-turneringens bäste målvakt.
Till och med när den störste stjärnan på isen, Connor McDavid, kom helt ren och Kanada kort senare fick spela fem mot tre i en och en halv minut var det tvärstängt – och nu var det de amerikanska fansen som skapade ljudtopparna med sitt patenterade ”USA, USA”.
När det framstod som mest tveksamt om Kanada ens skulle få in enda puck – då plötsligt small det.
Cale Makar fick tid och utrymme att sikta in sig från höger, dragskottet satt där det skulle, tätt intill bortre stolpen, och 1–1 var ett faktum.
Bara minuten in i tredje perioden hade nog alla i arenan mentalt hunnit bokföra 2–1 till Kanada när Toews fick öppet mål från bara några decimeter – men Hellebuyck hann osannolikt nog emellan med sin långa klubba.
– Det är inte min första räddning med klubban, men det var antagligen det största ögonblicket jag gjort en sån i. När jag rullar tillbaka där och ser att pucken inte är i nätet så var det bara en överväldigande känsla av att ”jag har det här”, säger Hellebuyck.
Trots ytterligare jättelägen, utvisningar och chanser för båda lagen att avgöra i numerärt överläge var ställningen fortsatt 1–1 efter ordinarie matchtid. Även om det var övertag i skottstatistiken för Kanada (41–26) var det svårt att sia om en vinnare inför förlängningen.
Frågan var vad som skulle väga tyngst – Hellebuycks storspel eller den kanadensiska stjärnoffensiven? Svaret skulle visa sig bli det första.
Målvakten var omutbar matchen igenom och gav sitt lag chansen att avgöra framåt. När läget väl kom var det Jack Hughes som tog den – och placerade in 2–1 med ett dragskott förbi Jordan Binnington i det kanadensiska målet, en minut och 41 sekunder in i förlängningen.
Vild glädje och eufori följde i det amerikanska laget i scener som kändes igen från det som skedde i Lake Placid nästan ett halvt sekel tidigare. Mot Sovjet var det Jim Craig som storspelade mellan stolparna. I Milano var det Hellebuyck som blev förevigad.
– Det kommer att bli ihågkommet som en av tidernas bästa prestationer. Han är där uppe med Jim Craig och alla de största USA och NHL har haft, säger Matthew Tkatchuk.
När spelarna stod uppradade för att ta emot sina guldmedaljer och få sina namn uppropade var det inte helt oväntat Hellebuyck som rev ner de mest högljudda hyllningarna från läktarhåll.
– Han var vår överlägset bästa spelare. Folk har haft sina åsikter om honom, men om du inte anser att han är världens bäste målvakt nu så har du helt enkelt fel, säger Matt Boldy.
”Åsikterna” han syftar på har yttrats i form av ifrågasättande utlåtanden från diverse NHL-skribenter när Winnipeg inte har räckt till i Stanley Cup-slutspelet. Hellebuyck medger att det betyder mycket att visa hur bra han faktiskt är.
– De kritikerna kan fortsätta att skriva men de förstår sig inte på målvaktsspelet och definitivt inte mitt spel, säger han och fortsätter:
– Sådana här ögonblick motbevisar dem. Inte för att jag känner att jag behöver det. Det här är stunderna jag njuter av och det här är anledningen till att jag håller på med den här sporten.
Läs mer:
Hockeyfamiljens otroliga OS-facit: ”Möjlighet att sluta cirkeln”
Snackisarna inför OS-finalen
