Äntligen stod hon på Dramatens stora scen. Efter två uppskjutna premiärer. Fattades bara annat. Ett geni kan inte förhålla sig till spelplaner och biljettförsäljning. Det säger sig självt, eller med Gertrude Steins egna ord: ”Att vara ett geni är mycket tidsödande, man måste sitta långa stunder och göra ingenting.”
I Marty Martins monolog ”Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein” från slutet av 1970-talet gör hon heller särskilt mycket men pratar desto mer.
Det regnar. Flickvännen Alice Toklas sover i rummet intill. Den åldrade Stein driver runt i vardagsrummet. Hon borde packa – de har blivit vräkta från sin lägenhet på 27 rue de Fleurus i Paris – men packning ingår inte i hennes prestanda.
För en äldre svensk publik är rollen starkt förknippad med Margaretha Krook som spelade henne i en hyllad uppsättning som gavs 150 gånger. I Carl Johan Karlsons version görs Gertrude Stein av Johan Rabaeus. Det är en självtillräcklig gigant som slår sig ner på utspridda möbler bland abstrakta målningar och vinglas, Ernst Billgren har gjort den ljuvligt lekfulla och eleganta scenografin, och börjar berätta om sina minnen, om konsten och om litteraturen.
Stein säger att hon har velat göra med ord vad Picasso gjorde med färg. Och hennes metod, som också praktiseras i pjäsen, är upprepningen, som hon egentligen inte erkänner. En upprepning är alltid en variation och upplöser på så sätt sig själv. Ja, ni vet: ”En ros är en ros är en ros.”
Det blir en första akt som kanske bäst kan beskrivas som en excentrisk konsthistorisk föreläsning. Rabaeus talar lärt och mästrande. Hans Stein rekapitulerar hur de vittomtalade lördagssalongerna uppstod, samtal med Isadora Duncan och Sylvia Beach och hur hon – eller var det brodern Leo Stein? – upptäckte Cézanne, Matisse och Picasso. Namedropping på hög nivå, inte utan charm och ironi. Framför allt är det informativt.
I mitten på den modernistiska scenen står den stolta ”kulturmannen”, för en sådan kan man faktiskt jämföra Gertrude Stein med. Det anstår henne inte att göra sig mindre än hon är. Till och med hennes kroppshydda är rejäl, ”att vara fet är ett sinnestillstånd”, säger hon i monologen, håret är kortklippt och på fötterna bär hon fotriktiga don.
Rabaeus tar i sin tolkning fasta på hennes drastiska sätt, på humorn och oförvägenheten. Men han gör henne också aningen manierad, med diviga hand- och armrörelser och pipiga långa slutvokaler: suffl-éeer, lidels-eee.
Den historiska Gertrude Stein kan mycket väl ha viftat med armarna och talat märkvärdigt, men på Dramaten tränger den tillgjorda Gertrude Stein ut butchflatan Gertrude Stein. Just det är lite synd, tycker jag.
Redovisningsaspekten tonas ner i andra akten. Gertrude Stein börjar leva. Rabaeus rör sig ledigare på scen han verkar ha så kul, och ganska ofta har publiken också det.
”Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein” är lika bildande och intagande, som den är renons på ångest, sorg och sårbarhet.
Läs fler scenrecensioner och fler texter av Sandra Stiskalo.
