Är kärleken huld? Bräcklig? Eller vek?
Det beror på vem man frågar, alternativt på vilken version av ”Romeo och Julia” man möter. I mer än 200 år har översättare kämpat med att klä världsdramatikens störste i en svensk språkdräkt. Och medan adjektivet i den engelska pjästexten alltjämt lyder ”tender”, pågår en kontinuerlig omprövning av kärlekens nyans på svenska.
Nu får William Shakespeare ännu en makeover signerad Ulf Peter Hallberg. I hans pågående mastodontprojekt – en översättning av bardens samtliga 38 dramer – heter det i stället: ”Är kärleken då blid?” Nja, fortsätter Romeo: ”Den är väl rå, för grov, för gräll, den sticks ju hårt som törne.”
– När jag arbetar med Shakespeare så kan jag hålla på i flera timmar och känna mig piggare efteråt. Det är någonting så upplyftande i det här språket. Det bekämpar all den oro som man har inom sig, säger Ulf Peter Hallberg och tar en klunk av colan i Dramatens bibliotek.
Det är förlaget Natur & Kultur som har beställt nyöversättningen. Det första bandet (”Färga skräcken röd”) utkom i höstas och innehåller förutom den romantiska tragedin ”Romeo och Julia” även blodiga historier som ”Titus Andronicus”, ”Richard II”, ”Richard III”, ”Hamlet” och ”Macbeth”.
Återstår att tryckas gör alltså 32 dramer, i fem kommande band. Hallberg berättar att han just nu håller på med ”Two gentlemen of Verona” och ”Love’s labour’s lost”.
Var befinner du dig i processen?
– Jag är snart färdig med tolv översättningar, men sedan är det många som är i arbete sedan länge. Jag tar Shakespeare som en blodtransfusion varje dag.
Hur känns det att ha merparten kvar på att göra-listan?
– Det avgörande är att jag kommer att få hålla på med Shakespeare livet ut, och kan tillfredsställa min nyfikenhet på livet och min förståelse av vad det är att vara människa.
Att beskriva Shakespeare som Ulf Peter Hallbergs stora förebild i livet är ingen överdrift. I sina översättningar använder han sitt språköra från uppväxten i Malmö och ungdomsjobbet i Helsingborgs hamn, precis som barden från Stratford var en mästare på att avlyssna sin samtid.
– Jag ser honom framför mig på några rökiga ställen i Shoreditch där det är väldigt mycket busar, de dricker som satan och allting är bara upp och ner. Han hör precis vad de säger och det finns i hans pjäser. Det beundrar jag, säger Ulf Peter Hallberg.
Totalt handlar det om drygt 800 000 ord som ska översättas, men Hallberg började inte på noll. Allting började på just Dramaten 1998, när han fick i uppdrag att översätta nationalscenens första uppsättning i det nya millenniet: ”Det blodiga parlamentet” (med delar ur ”Richard II”, ”Henrik VI” och ”Richard III”).
”Men sedan är jag ju tennisspelare. Så jag kände liksom att jag måste slå dem på varje rad med en forehandcross”
Då hade han sedan tidigare översatt bland andra Walter Benjamin, Molière och Bertolt Brecht, och älskade Shakespeare sedan barndomens besök på Malmös stadsteater på 1960-talet. Men någon expert kände han sig inte som när Dramaten kontaktade honom.
– Jag tänkte att det var övermäktigt och lånade alla översättningar som hade gjorts. Men sedan är jag ju tennisspelare. Så jag kände liksom att jag måste slå dem på varje rad med en forehandcross, säger Ulf Peter Hallberg.
På andra sidan nätet står flera översättare uppradade. Till exempel bokförläggaren Georg Scheutz, som översatte ”Julius Caesar” redan 1816, och sedan hade en totalöversättning av Shakespeare som uttalad ambition. Även översättaren Johan Henrik Thomander involverades i projektet, men av ekonomiska skäl fick det läggas ned i förtid.
I stället blev det Carl August Hagberg som lyckades med bedriften på 1840-talet. Det är han som apropå Romeos kärleksfunderingar väljer ordet ”huld”. När det sista bandet publicerades 1851 hade Shakespeare ännu inte fått sitt stora genombrott i Sverige, och först lagom till översättarens död 1864 blev barden populär på allvar.
Men sedan satte Hagberg tonen för Shakespeare på svenska i hundra år.
– Man kan säga att jag har gått i lära hos Hagberg. Han är väldigt konkret, han har humor, och det är flera som inte har det. Shakespeare har en underbar humor. Att uppnå enkelhet och konkretion i översättningens konst kräver hårt arbete.
Men hur länge håller egentligen en översättning?
Under 1900-talet försökte flera översättare att damma av språket. En av dem var Göran O Eriksson (översättaren som föredrog ”bräcklig”), och han hävdade att en översättning för scenen håller sig levande i högst tio år. Britt G Hallqvist (översättaren bakom ”vek”) var också medveten om tidens tand: ”Ett tidlöst språk är ett ouppnåeligt, för att inte säga orimligt ideal, eftersom ett levande språk ständigt förändras.”
Själv grundar Ulf Peter Hallberg sin estetik i ett citat av Hannah Arendt: ”Sanningen är inte ett avslöjande som förintar hemligheten, utan en uppenbarelse som gör den rättvisa.”
– Jag vill komma den uppenbarelsen så nära som möjligt i mina översättningar. Om man hör orden i en musik som är nära den musik som originalet har, då tycker jag att man har lyckats. En närhet till uppenbarelsen av någonting sant. Det som finns i humorn när skämtet fungerar.
Han har också landat i insikten att man inte bör ”överpoetisera”.
– Det finns en utveckling efter Hagberg, när översättningen skulle vara fri, och översättaren själv skulle bli poet. Men det har ibland lett till att vissa saker är väldigt högstämda eller har ett annat innehåll än vad du hittar hos Shakespeare.
Hans egen favoritpjäs är fortfarande ”Richard II”, som handlar om en kung som egentligen inte vill vara kung. Men som kung är det hans lott att bli mördad och när Richard går omkring och grubblar på heden över kungarollen, yttrar han en replik som blev avgörande för Hallberg när han började översätta Shakespeare:
Let’s talk of graves, of worms, and epitaphs;
Make dust our paper and with rainy eyes
Write sorrow on the bosom of wisdom.
– Jag tänkte: Oj oj oj, på tre rader kan han säga mer än vad hela böcker försöker tangera men inte klarar. När jag översatte så förstod jag att ”rainy eyes” inte är ”tårfylld blick”, och konsten inom blankversen blev då att hitta något annat på tre stavelser som har kvar bilden.
Nu talar vi om gravar, mask och mull.
Låt stoft bli papper, skriv med ögats regn
en sorgens skrift på jordens kalla bröst.
Regissören Staffan Valdemar Holm beskriver det i förordet till ”Färga skräcken röd” som att Ulf Peter Hallberg ”lägger örat intill texten och så översätter han med noggrannhet” i stället för att ”dikta ovanpå Shakespeare”.
I förordet skriver Holm också att svenska översättare faktiskt har en konkurrensfördel gentemot engelsmännen, som ibland uppdaterar bardens mest kryptiska ordval, men inte har samma frihet att göra texterna begripliga för en nutida publik.
Ulf Peter Hallberg håller med honom.
– Engelskan har den nackdelen att det kan bli obegripligt för den människa som hör ett språk som ligger 400 år tillbaka i tiden. Vår möjlighet i Sverige är att förhålla oss både till det klassiska och det moderna. Vad finns det för sätt att överföra det och göra det förståeligt men lika vackert? En nyöversättning som är en genklang av originalet kan uppenbara saker som annars inte kommer fram.
Det har dock gjorts försök att uppdatera Shakespeares dramatik på originalspråk. Men Shakespearefestivalen i Oregon, USA, väckte ramaskri 2015 efter en satsning på engelska nyöversättningar.
James Shapiro, framstående expert på Shakespeare och författare till bland annat bästsäljaren ”1599”, sällade sig till kritikerna. Han menade att inget kan överträffa den berusande kraften i originalet och liknade projektet vid att byta ut en åttaprocentig IPA mot en blaskig Bud light.
Men som litteraturhistorikern Daniel Pollack-Pelzner konstaterade i New Yorker har Shakespeares dramatik förstås redigerats ända sedan Elisabet I och Jakob I regerade i England. På 1800-talet kom en vändning mot historisk autenticitet och Shakespeares stjärnstatus i det brittiska imperiets kulturkanon var ett faktum.
Senare invände den irländska författaren George Bernard Shaw mot den viktorianska tendensen att betrakta Shakespeare som immun mot kritik och menade att det gränsade till ”bardolatry” (skaldedyrkan). Det fick inte riktigt fäste.
Och enligt Ulf Peter Hallberg behöver samtiden mer snarare än mindre av Shakespeares ”utopiska karaktär”.
– I den form som han har i det språk han använder så kommer han nära någonting gudalikt, som är att vi kan förstå oss själva. Och det ger oss på ett sätt möjligheter att till och med bearbeta sådana här ruggiga tillstånd som vi har i dag.
För Hallberg representerar också texten närmast någonting heligt.
– Men det är en fråga om hur man tillvaratar äkthet i konsten. Det är inte en helighet som jag vill predika för skådespelaren eller belasta andra med, utan i djupaste mening min känsla inför det här verket, säger han och fortsätter:
– Det finns ett kampanspråk på människan hos Shakespeare som jag gillar. Varje gestalt utsätter sig själv för självrannsakan. Och det är ju vad det här myspyssamhället behöver. Vi lär oss inte någonting av bekvämlighet, utan precis som i tennis lär man sig mest av de matcher man förlorar.
Det har varit en Shakespearehöst (och det kommer en Shakespearevår) på svenska scener. Hallbergs egen ”Macbeth” spelades till exempel på Borås stadsteater (”Jag har aldrig sett häxorna så drastiskt och skönt skildrade”).
Annars är trenden att regissörerna har sista ordet. På Dramatens stora scen låg Britt G Hallqvists översättning till grund för ”Så tuktas en argbigga”. Hallqvist angavs även som översättare till Dramatens uppsättning av ”Hamlet”, ett par stenkast bort på Elverket.
Men det finns en brasklapp. Hallqvists översättningar av Shakespeares original har i båda fallen bearbetats av respektive regissör. Farnaz Arbabi (”Så tuktas en argbigga”) liksom Mattias Andersson (”Hamlet”) har exempelvis tagit sig friheten att skriva om sluten.
”Mitt arbete handlar om att tillvarata språket. Shakespeares text ger en inlevelse i livet självt och sådant man aldrig kan förstå helt och fullt – den är ren musik”
Ulf Peter Hallberg har sett båda uppsättningarna.
– Bearbetningar förhåller sig mer till samtiden, som gör att man hittar en identifikation och publiken känner sig sedd när det klickar in i fenomen som man ser omkring sig eller kriget i Ukraina. Det har ett stort värde, och allt jag har sett inspirerar mig, säger Hallberg.
– Men mitt djupaste intresse gäller det som uppenbaras i språket hos Shakespeare. Mitt arbete handlar om att tillvarata språket. Shakespeares text ger en inlevelse i livet självt och sådant man aldrig kan förstå helt och fullt – den är ren musik.
Frågan är hur länge Ulf Peter Hallbergs översättningar kommer att slå ut motståndet.
Är du inte orolig över att dina översättningar någon gång kommer att bearbetas till oigenkännlighet?
– Jag ger mitt bud på vad man kan göra. Utmaningen för teatrarna är att vilja komplexitet i stället för förenkling. Att välja känslans inlevelse i stället för ett ofta satiriskt förhållningssätt.
Shakespeares dramatik har framtiden för sig. Även ledningen för den där festivalen i Oregon bedyrade att syftet med deras beställda nyöversättningar inte var att ersätta originaltexterna eller ens att förbättra Shakespeare.
Det har däremot Staffan Valdemar Holm hävdat att han gör. Hans uppsättning av ”Stormen” på Dramaten 2023, översatt av Britt G Hallqvist men kraftigt bearbetad av regissören själv, lanserades just som en förbättring av Shakespeare.
Ulf Peter Hallberg ler snett och skakar på huvudet. Han beskriver regissören som en ”otroligt nära vän” och som ”en av de bästa på att få fram hela djupet i Shakespeares text”.
– Men jag har sagt till Staffan att den som säger att han kan förbättra Shakespeare blir satt i Towerns fängelse i London – av mig. Det är Will som är mästaren, säger Ulf Peter Hallberg.
Läs fler av Jacob Lundströms texter här, och mer av DN:s litteraturbevakning här
