Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Vad hade du själv gjort om du fastnat i tiden? Om du varje morgon slog upp ögonen till samma dag, där världen omkring dig vecklade ut sig på exakt samma vis, om och om och om igen. Knappast någon som följt Tara Selters bisarra öde i Solvej Balles romansvit ”Om uträkning av omfång” lär ha undgått att ställa sig frågan.
När bokserien nu nått del sex i den tilltänkta septologin är Tara Selter fortfarande fast i den 18 november. Tiotusen gånger har dagen hunnit upprepas sedan ”tiden gick sönder”. Just det: närmare 30 år. Om man alls kan tala om år i den värld hon befinner sig i.
Det som förändras är Tara Selter själv, och hennes förhållande till sin verklighet. I början präglad av skräck, förundran, metodiskt utforskande. Efter hand av uppgivenhet, acceptans, sorg. Småningom reslust, längtan till årstider, men också en allt djupare ensamhet. Så snart Tara upptäckte att hon inte var ensam om att sitta fast i den 18 november tog berättelsen sin mest avgörande vändning. Först en man hon mötte av en slump, sedan flera personer. Snart bredde hela kolonier ut sig över Europa (ja, längre än så sträcker sig sällan Balles blick i denna svit).
Nu möter vi Tara Selter i Neapel. Hon har lämnat kolonin på det övergivna universitetet i Liège, och begett sig till nya kotterier: en grupp papyrusforskare vid Herculaneum och trädgårdskollektiven en bit längre ner längs Neapelbukten. Alla dras de till de antika epikuréernas läror, men av helt olika skäl. Papyrusforskarna studerar gamla skriftrullar, på jakt efter flyktvägar ur den 18 november någonstans i epikuréernas atomlära, inte helt olik vår tids kvantsprång. De trädgårdstrogna bejakar snarare epikuréernas sorglösa livsfilosofi. Odla din trädgård, glöm din oro, carpe diem.
Tara Selter, nu i övre medelåldern men fortsatt en öppensinnad skeptiker, kämpar med att förhålla sig till sin omgivnings tvärsäkerhet. Hon har ändå vid det här laget funnit en sorts harmoni i sitt öde.
Ändå har jag fortsatt att fascineras av projektet, och samtidigt kämpat med att sätta fingret på varför.
Den allmänna litteraturopinionen tycks däremot snarast ha tröttnat på Tara Selter och Balles mastodontprojekt. För att så lite händer; för att det blivit så många böcker; för alla de vägar som Balle kunnat – men inte valt – att följa.
Visst har läsorken gått i konjunkturer även för mig. Ändå har jag fortsatt att fascineras av projektet, och samtidigt kämpat med att sätta fingret på varför. I början handlade det nog om hur elegant Balle kartlade den existentiella terrängen i Tara Selters nya verklighet. Ett klaustrofobiskt kammarspel, och en sorts allegori över sorg: om vad som händer med den som blir kvar, för evigt förvandlad, och vars mest meningsfulla kontakter görs med dem som lidit samma förlust.
Efter hand är det fascinationen för det egenartade samhälle som Balle låtit växa fram (trots en del tröttsamma samtidskommentarer och en märklig blindhet för berättelsens vita medelklassighet). Det är ett samhälle helt utan offentlighet, men desto fler ryktesvägar och excentriska världsbilder, och som mitt i allt detta lyckas väcka intressanta frågor om kunskap, kollektivism och allmän coping.
Jag upplever att ”Om uträkning av omfång” blir alltmer intressant – och unikt – som litterärt projekt i takt med att det växer
Men framför allt är det något med skalan. Visst är berättelsens långsamhet stundvis ett rent attentat mot dopaminsamhället, men jag upplever att ”Om uträkning av omfång” blir alltmer intressant – och unikt – som litterärt projekt i takt med att det växer. För att Balle så kompromisslöst följer berättelsens egen logik, dess egen framväxande rytm. Ja, kanske just för Balles sätt att insistera på att åldras med nyanserna i en tid som står still.
Det mesta talar för att Tara Selter förblir fången i den 18 november livet ut. Men nog öppnas här i slutet ändå en dörr för att något faktiskt är på väg att hända? Den läsare som vill vara säker får nog ändå vara beredd på att sjunga långsamhetens lov i ytterligare en volym.
Läs fler texter av Magnus Bremmer och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
