Det var Harald Østberg Amundsen, trefaldig medaljör i senaste skid-VM, som i slutet av oktober i norska Dagbladet uttryckte åsikten att de svenska åkarna står över ”överraskande många” tävlingar.
– I Sverige kan de åka världscup när de har lust. Jag gillar inte den trenden.
– Framför allt herrarna i svenska landslaget är rädda för mycket. Rädda för att ta i för hårt och rädda för att köra skidlopp.
Den norska kritiken är inte ny när frågan om att tävla mycket i världscupen kontra att prioritera mästerskap, som säsongens OS, kommer på tal.
Men bland annat Maja Dahlqvist tycker att den är både orättvis och att frågan är mycket mer komplex.
– Att det var riktat mot grabbarna är lite oförtjänt. Det kanske är snarare vi (damer) som har stått över mer.
Anledningarna är flera, säger hon. För egen del var hon sjuk mycket före jul i fjol. Dessutom är konkurrensen hög och det är inte varje gång hon, som primärt är sprintspecialist, får chansen att åka ett distanslopp.
Liknande argument lägger William Poromaa och Ebba Andersson fram. Förklaringen finns delvis i världscupprogrammet, och de förändringar i upplägg och distanser som gjorts, säger han:
– Det är ju inte så konstigt att man står över. Jag menar, åka iväg över halva jordklotet och tävla i tio kilometer och sedan åka hem, ja till vilken nytta? I stället för att ladda för en helg där det är stora chanser att kunna prestera bra i stället.
Andersson säger att hon så klart vill göra bra ifrån sig i de världscuplopp hon kör, men …
– För mig som är en väldigt nischad distansåkare så är det ju tyvärr så att det är ganska många poäng som brinner inne om man tänker utifrån ett totalt världscupperspektiv. Genom att jag inte ens deltar i sprintloppen.
– Då blir det lättare också att faktiskt prioritera lite grann, om man tänker vägen fram mot OS.
Kritiken kommer inte bara från Norge. Svenske skidskytten Sebastian Samuelsson har tidigare ifrågasatt sina landsmän med samma ord: ”De verkar rädda för att tävla.”
– Det handlar inte om att man är rädd för att tävla eller att man inte tycker att det är kul. Skulle det vara så att ju mer du tävlar, desto bättre kommer det att gå. Då hade ingen ens funderat på att stå över. Men vi alla är bara människor och vi har en viss energikvot. Då gäller att försöka vara smart i hela den ekvationen, säger Ebba Andersson.
Hur tycker du att vi som tv-tittare ska se på världscupen? Finns risken att den blir urvattnad om inte de stora stjärnorna är med?
– Å ena sidan så önskar man ju så klart att det blir så konkurrenskraftiga tävlingar som möjligt. I nästa stund så vet jag att verkligheten inte ser ut så.
Hon vill se en större förståelse för varför man gör olika val. Emma Ribom håller med. Hon har alltid brunnit lite extra för mästerskapen.
– Att ha ett mål och försöka utveckla färdigheter som krävs mot det specifika målet är otroligt inspirerande. Att vara bäst när det gäller som mest är en otroligt häftig egenskap som idrottare.
Det ska finnas valmöjligheter även inom idrotten att göra den prioriteringen, tycker hon, och lyfter att det saknas ett mått av respekt i vissa uttalanden.
– Man vet inte alltid hela sanningen. Därför kan jag ibland bli lite upprörd, det kan helt ärligt finnas en helt rimlig orsak till att man väljer bort tävlingar.
Samtidigt finns längdskidåkare som gärna tävlar mycket. Linn Svahn är tillbaka efter den hjärnskakning och nackskada som hon ådrog sig precis före VM.
– Att vinna totala världscupen är ett mål. Någon säsong. Sen går jag inte in i en säsong med inställningen att det enda som spelar roll är att tävla mycket för att det är viktigt för totalen. Då tror jag att man kan sätta sig i situationer som inte alltid är bra.
Hon säger att det är skidåkarnas ansvar att göra världscupen viktig genom att tävla mycket. Samtidigt tycker hon inte att statusen sänks för att några står över.
– En vinst är en vinst och det är imponerande nog att vara bra ett helt år.
Marcus Grate håller med skidskytt Samuelsson.
– Jag tror att vi i Sverige måste bli bättre på att våga tävla, även när vi inte är i perfekt slag. Ska vi behålla intresset för vår lilla sport kan vi inte stå över för många tävlingar för att det är ett OS- eller VM-år.
Han konstaterar att det visserligen är lätt för honom att säga, som endast tävlar i sprint, men hänvisar till lagkamraten som ett gott exempel.
– Edvin (Anger) tävlar ju allting och det är inte så att han gnäller. Det är sådana profiler vi behöver, för ställer vi inte upp så syns vi inte heller.
– Det är ju det jag tränar för: att få tävla på vintrarna. Det är bara att utnyttja varje helg och för mig är tävling den bästa träningen, säger Anger själv.
Hur man än ser på världscupen – som tävlingar med hög prioritet, ett medel för att kvala in till ett mästerskap eller en statuskontroll på hur man ligger till i sin träning – och vad än Østberg Amundsen säger: Ett OS-guld smäller högst av allt.
På årets skid-VM i Trondheim tog de svenska damerna hem samtliga sex guldmedaljer – med olika upplägg. In mot spelen i Milano-Cortina är det redan nu bestämt att de skidåkare som väljer att ladda på hög höjd inte ställer upp i den föregående världscuptävlingen i Goms.
Puckelpiståkaren Walter Wallberg åker till Italien för att försöka försvara ett guld. Han planerar att tävla före jul men har inte bestämt sig vad gäller tävlingarna i Nordamerika i januari. Han ser världscupen som ett sätt att stärka självförtroendet. Han vill få ett kvitto på att åkning och hopp fungerar, men också få känna på pressen och nervositeten.
– Första tävlingen är alltid väldigt tuff och sen trappas det ner, du blir mer och mer bekväm i den sitsen. Man hade också bara kunnat köra OS, men då hade man ju stått där och skakat. Det är jag inte så taggad på.
Kollegan Filip Gravenfors har förstås också OS som största mål men planerar samtidigt att ställa upp i samtliga världscuptävlingar.
– Det största målet är att bli så bra som möjligt och att mitt namn ska kopplas ihop med puckelpist. Då gäller det att prestera bra så mycket som möjligt. Jag ser varje världscuptävling som en möjlighet att stå på pallen, säger han.
I jämförelse med längdskidåkningen ställer de bästa skidskyttarna oftast upp i samtliga av vinterns världscuptävlingar.
Den här säsongen jobbar flera av svenskarna dock med alternativa planer. Att de sista världscuptävlingarna före OS går på lågland (i Nove Mesto, Tjeckien, 22–25 januari) medan OS går på hög höjd i italienska Antholz (1 600 meter över havet) är en parameter att väga in.
– För mig hänger det på hur bra jag ligger jag till i den totala världscupen. Är jag verkligen med och slåss om det, då kommer jag ha svårt att stå över något – för jag vet att jag kan prestera på ett mästerskap även om jag har tävlat i allt innan, säger Elvira Öberg och syster Hanna, som på grund av sjukdom missat större delen av försäsongens höghöjdsläger, tänker i samma banor:
– Det absolut viktigaste för mig är att jag får en acklimatisering (på höjden) inför tävlingarna. Och den kommer jag ju att hinna med oavsett.
Läs mer:
Kritik mot ny skiddistans: Hur ska publiken förstå?
Elvira Öberg om domen mot stjärnkonkurrenten: ”En otroligt märklig situation”
Nya ”trenden” – privata pengagåvor till vinterstjärnorna: ”Det är inte så himla glammigt”















